Den dramatiska berättelsen

Filmens spelregler

Det första man gör i en film är att presentera filmens spelregler. Med det menar jag att man visar vad som är möjligt i den värld där karaktärerna lever. Det kan vara allt från att presentera spöken till personer som kan flyga. Genom att redan i anslaget visa en person som flyger fram över staden är publiken medveten om vad som är möjligt i berättelsen. De accepterar därmed spelreglerna, medan ju längre in i berättelsen man kommer, desto svårare är det att avvika från anslagets bild av hela historien.

Bakgrundsinformation

Bakgrundsinformation är sådan information som presenterar karaktärerna och vilka dessa är för några.

För att man ska sympatisera och tycka synd om dem som ligger i underläge måste man nämligen veta vilka de är. Om man ser en person blir nedslagen mitt på gatan blir man naturligtvis chockad, men man skulle kanske inte bry sig om det så mycket. Vore det istället en kompis som blir slagen skulle man förmodligen rusa dit direkt och skydda honom eller henne. På samma sätt måste man lära känna och bli kompis med karaktärerna på film för att kunna sympatisera med dem. Dramatik uppstår därför först när någon som man känner för, sätts i underläge mot någon annan.

Djur sympatiserar nästan alla med! Om man presenterar antagonisten, dvs den onde människan, genom att han slår ihjäl en gullig liten pudel blir han automatiskt ond i de flesta personers ögon. Utstrålar han sedan ett hånflin och slickar blodstänken från läppen efter massakern blir han dessutom extra ond.

Hur ger man då publiken bakgrundsinformation?

Spänningen i det oväntade

Spänningen ligger inte som de flesta tror i själva klimaxet av en händelse. För att göra det hela lite mer konkret kan vi anta att vi gör en film som handlar om ett mystiskt hus där de som går upp på övervåningen spårlöst försvinner. Själva försvinnandet är i det här fallet inte speciellt spännande - det är snarare förväntan och känslan på att något ska hända som är pirrigt att se! Om karaktären skulle försvinna omedelbart när han går in i huset skulle spänningen vara över på mindre än en bråkdels sekund. Därför gäller det att "dra ut" på spänningen på ett effektfullt sätt.

Plantering

Inom dramaturgin pratar man också ofta om plantering och skörd. Det förstnämnda innebär att man "planterar" en händelse eller sak, dvs ger publiken information om att så här är det eller fungerar det.

I en film kan vi till exempel visa en liten pojke som sitter inne på sitt rum för utegångsförbud, då plötsligt två tjuvar bryter sig in i huset. Pojken blir rädd och flyr genom fönstret och hoppar ner från övervåningen på ett flak fyllt med mjuka madrasser.

Det känns inte alls trovärdigt att det står ett flak med madrasser precis utanför fönstret då pojken hoppar ned från taket. Om vi istället i början av filmen visat bilder då pojken leker genom att hoppa från övervåningen ned på madrasserna känns det däremot självklart (och trovärdigt) att använda dem när inbrottstjuvarna kommer. Då har vi "skördat" planteringen.

Konflikter

En film med dramat som berättarform har alltid någon form av konflikt som driver filmen framåt. Men vad är egentligen en konflikt? Ja, det borde du veta eftersom du på frågan "Vad handlade filmen om?" troligtvis svarar något i stil med "den handlar om James Bond som ska rädda världen från Dr. No (1962).

Där har du svaret - en konflikt är någon/några som vill något men möter hinder när målet skall uppnås, eller som i det här fallet förhindra något.

Konflikten presenteras allra först i filmen (helst på första bildrutan) och avgörs också allra sist i filmen för att få publiken att sitta kvar. En film består utav en huvudkonflikt och flera delkonflikter. En huvudkonflikt är filmens övergripande konflikt som i exemplet ovan med James Bond. En delkonflikt däremot är kopplad till huvudkonflikten, och kan t.ex. vara korrupta kollegor som protagonisten (den gode människan) måste ta hand om för att kunna fortsätta hantera huvudkonflikten.

Hinder

Till skillnad från delkonflikterna behöver ett hinder inte vara kopplat till huvudkonflikten. Ett hinder kan vara allt från stängda dörrar, fobier, höjdskräck till höga murar. Men det måste vara ett stort hinder för att det ska bli någon spänning och framåtrörelse.

Bästa effekten av hinder, exempelvis fobier, får man om man i början planterar dem. I Alfred Hitchocks En studie i brott originaltitel, Vertigo (1958), presenteras huvudkaraktären som extremt höjdrädd då han enbart står på en stol! När han i slutet av filmen ger sig upp på högre höjder för att fånga skurken når det hela sitt klimax och spänningen ligger på topp.

Bryt mot normerna

Att bryta mot normerna innebär att man bryter mot det som är normalt. En två meter lång man som kör runt i en hundkoja bryter mot normerna eftersom detta är ovanligt. Tittarna frågar sig genast varför mannen gör detta och blir på så vis aktiva i filmens berättelse.

Utrymme för fantasin

Kom i håg att publiken själv måste få fantisera om de bilderna som matas in i deras huvuden. En film där allt presenteras grundligt och ingenting lämnas åt tittarens fantasi är antingen dåligt eller lämpar sig bättre som ett informationsprogram.

Låt säga att vi ser en kniv höjas och sänkas snabbt med dramatisk musik i bakgrunden. Samtidigt ser vi en bild på en kvinnas ögon som spärras upp av rädsla. Vi får genast tanken på att ett mord begås. Visar vi sedan en bild av en kalkon som styckas får vi en komisk effekt. Visar vi dock hela bilden direkt, försvinner dramatiken lika snabbt.

Sammanfattning

• I början av historien görs en överenskommelse om filmens "spelregler".
• Publiken måste känna till bakgrundsfakta kring skådespelare, miljö osv för att kunna sympatisera och identifiera sig med karaktärerna.
• Plantering är egentligen information direkt till publiken, så att de inte upplever att den där nödluckan i golvet plötsligt bara fanns där.
• Konflikter är någon/något som hindrar någon från att uppnå något och driver handlingen framåt (ex: olyckor).
• Delkonflikter är alltid länkade till huvudkonflikten.
• Hinder skapar precis som konflikten framåtrörelse (ex: låsta dörrar, fobier).
• Att bryta mot normerna gör publiken aktiv (ex: gammal man åker runt på en skateboard).
• Använd publikens fantasi som berättare, dvs lämna vissa saker åt deras fantasi.