Filmåret 2007

Det är med blandade känslor jag nu i slutskedet summerar filmåret 2007. Det är lite likt när man förlorat oskulden: Det var grymt härligt, men samtidigt undrar man "var detta allt?" Och hör och häpna! Två av filmhistoriens största auteurer gick bort detta år, på samma dag, den 30 juni. Jag talar självklart om Ingmar Bergman och Michelangelo Antonioni. Blandade känslor som sagt!

Bergman är död och jag är glad för då dyker en del av hans filmer upp på TV och Göteborgs Filmfestival, som går av stapeln den 25 januari, visar hela 48 av hans alster. Det är inte bara jag som är glad. Har hört det sägas att Bergmans namn legat som en skugga över hela den svenska filmbranschen. Om det är sant vet jag inte men tittar man på svensk film internationellt sett så är det nästan bara Bergman som fungerat (om man räknar bort tyskarnas obegripliga lust inför svenska polisfilmer).

Fyra svenska filmer representerar det svenska filmåret

Jag tycker faktiskt att det varit "lite" mer balans i det svenska filmutbudet i år än vad det brukar vara (lägg märke till ordet lite). Fyra filmer får representera var sin sida: Darling/Hata Göteborg och Se upp för dårarna/Arn - Tempelriddaren. Innan jag börjar skriva om dessa filmer måste jag bekänna en stor skamlighet och det är att jag inte sett Roy Anderssons Du Levande vilket med stor säkerhet är årets bästa svenska film (förutfattade meningar, nej då).

Darling

Darling är intressant på många sätt inte minst för den är gjord av en regissör med ett eget förhållningssätt till film. Handlar om en egocentrisk brat som lever i känslolöst vakuum á la Stureplan och kontrasteras med en ultrasympatisk äldre man. Inget går som planerat för något av dem och ett osannolikt möte äger rum.

En berättelse som i vissa fall blir övertydligt ironisk men som vågar ta sin tid att berättas är beundransvärt. Man förstår varför den före detta filmkonsulenten Marianne Ahrne inte ville ge den förhandsstöd, vilket gör den till ett glasklart exempel på att SFI står för tradition (läs stagnation) och inte utveckling/förnyelse. Fast detta hindrade inte regissören Johan Kling (och sedan fick efterhandsstöd).

Två unga kvinnor med helt olika bakgrund möts. Deras gemensamma mål är att komma in på Polishögskolan. Helena Bergström regidebuterar med filmen Se upp för dårarna vars intrig, för att inte säga karaktärsutveckling, innehåller mer hål än en schweizerost. Filmen är kanske inte meningen att bli tagen på för stort allvar utan ses mer som en charmig komedi men tyvärr fungerar det inte alls. Bergström lurade inte bara sin man Colin Nutley att producera utan också den publik som gick för att se filmen (jag gissar att den var inkomstbringande). Sen skrattade de hela vägen till banken på svenska folkets bekostnad. Slutsats: Se upp för denna film!

Hata Göteborg av Robert Lillhonga var även den en intressant bekantskap i år. Om ett kompisgäng som kuvas av sin ledare och som under en sommar går mot en splittring. Fotad digitalt och gjord väldigt billig, liksom Gitarrmongot (2004) och Farväl Falkenberg föregående år, blir man glad när man se den för det finns hopp för annan svensk film än mainstream. Jag beundrar folk som Kling, Lillhonga och faktiskt även Martin Munthe för de går sin egen väg och gör de filmer de vill. Oavsett om det fungerar eller inte så är det modigt.

Det finns mycket bra i Hata Göteborg men den stora bristen är de många övertydliga karaktärerna, och därtill de varierande skådespelarprestationerna som mer känns som ett resultat av klumpig regi. Det mest intressanta är igenkänningsfaktorn, att man blivit tilldelad en given roll i kompisgänget - en osynlig makthierarki. Tyvärr inte gjort speciellt nyanserat men mycket förlåts då den tar upp ett intressant ämne.

Arn - Tempelriddaren

Sveriges dyraste filmsatsning om tempelriddaren Arn Magnussson baserad på fyra böcker av Jan Guillou hamnade i yrväder då SVT hoppade av projektet och kritiserade kvaliteten på materialet. Bråket verkade dock ganska sniket handla om personliga schismer bland inblandade parter. Två filmer ska göras och först ut kom Arn - Tempelriddaren i årets sista månad, uppföljaren kommer i augusti och heter Arn - Riket vid vägens slut.

Filmen får godkänt, inte mycket mer. Emellanåt blir det ganska segt då mycket i berättelsen ska etableras och gör tempot ojämnt. Fast det fungerar, fint foto och välgjord, men det som saknas är nerv och det blir aldrig riktigt spännande. Den lovar mycket och byggs långsamt upp mot ett ganska platt klimax. Joakim Nätterqvist gör en bra insats som huvudrollen men det är synd om Sofia Helin som hans kärlek Cecilia, som får tappas med en helt endimensionell karaktär. Av filmens 2 timmar och 18 minuter är Arn tempelriddare ungefär en kvart. Bibi Andersson är dock rolig som skadeglad abbedissa (tror det bara var jag som tyckte det).

Trots styckets titel måste jag bara tipsa om Linas kvällsbok som jag tycker orättvist blivit bortglömd bland årets svenska filmer. Handlar om Lina som går i 9:an och brottas med alla de tankar och frustrationer som alla tonåringar går igenom. Bra story, trovärdiga karaktärer och faktiskt bra fungerande dialog gör detta till den bästa svenska ungdomsfilmen sedan Fucking Åmål (1998).

Uppföljare och spinoffer

Under den här rubriken kan man trycka in hur många filmer som helst från året. I’m gonna give it a go. Då har jag i alla fall nämnt dem: Pirates of the Caribbean 3, Rush Hour 3, Resident Evil 3, Ocean's Thirteen, Die Hard 4, Saw 4, Harry Potter 5, Rocky 6 och så vidare.

I och med Spider-Man 3 sluter man cirkeln med de två föregående men detta på bekostnad av att man "fuckar upp" historien. Actionsekvenserna är härliga men filmen i helhet är ojämn och blir därför den sämsta i serien. Och vem var idioten som ens nämnde att Topher Grace (från That '70s Show) skulle spela Venom?

Den avslutande delen i Bourne-trilogin, som fått titeln The Bourne Ultimatum, är inget mindre än årets bästa actionfilm. Intensiv, rå, underhållande och säkert helt förvirrande om man inte sett de två föregående. Regissören Paul Greengrass filmer är kända för sin snabba intensiva klippning – fungerade sämre i The Bourne Supremacy – men här är det helt klockrent.

Parodiserien Scary Movie med sina fyra upplagor are still going "bad" och i år kom spinoffen Epic Movie vars koncentrat går mot episka filmer. En riktigt skittråkig och urusel film. Jag menar, ett par skatt kan man väl begära av en parodi!

Bildmagi eller bildonani

The Fountain

Darren Aronofskys nya film The Fountain är ren bildmagi, och handlingen är i grunden en kärlekshistoria som stäcker sig över tre tidsplan: dåtid, nutid och framtid. Hela filmen byggs upp, likt hans föregångare Requiem for a Dream (2000), till ett enormt klimax som bokstavligt talat exploderar i ansiktet. Nej, nu blev det ju snuskigt, ursäkta… men det är svårt att sätta ord på en film som The Fountain som mixar en rad genrer. En poetisk film för vissa, för andra ren bildonani.

Snacka vi bildonani är 300 ett bra exempel på uttrycket. Baserad på Frank Millers vuxenseriealbum om de trehundra spartanerna som försenade Persernas invasion runt 480 f.kr. Antagligen tycker man om denna film eller så gör man det inte. Jag hade stundtals väldigt tråkigt och kom aldrig riktigt in i filmen. Personligen hade jag föredragit ett mer traditionsaktigt närmande av denna spännande historia utan all greenscreen som skriks ut i varje bildruta.

Jag älskar science fiction (vem gör inte det?) och jag måste se alla filmer som kommer i genren trots att 98 procent är riktigt dåligt. Danny Boyles nya film Sunshine hamnar någonstans mittemellan - vill vara 2001 och Alien på samma gång vilket är en svårslagen mix. Historien är dock skön: vår sol är döende och ett rymdskepp ska föra en massivbomb, gjord av Jordens allt klyvbart material, till solen för att återstarta den.

Fantasysagan Stardust, gjord efter en bok av Neil Gaiman, är en påkostad fantasy av det mer naiva slaget – ett bländande familjeäventyr fullproppad med humor. En gullig romantisk äventyrshistoria om en stjärna som faller i form av en ung kvinna som en del giriga typer vill åt. Lyckligtvis finns det en tafatt ung man som beskyddar henne.

Den mexikanska regissören Guillermo del Toro (Mimic, Hellboy) åkte till Spanien för att regissera den mörka sagan Pans labyrint efter eget manus. En liten flicka går på uppdrag i sin fantasi för att blockera ut de hemskheter hon upplever i fascismens Spanien under andra världskriget. Många tycker mycket bra om den här filmen och det gör jag också till viss del. Men jag tycker det stundtals blir för mycket "yta" och för lite "innehåll", som en film av Jean-Pierre Jeunet, vilket leder till att de mer komplexa ämnena rationaliseras bort tillförmån för att visa upp våldsamheter.

Animerat

Ryktet har florerat i decennier men äntligen kom The Simpsons Movie och visst är det bra. Men seriens charm har inte riktigt lyckats överföras till långfilmsformatet och många av de bästa karaktärerna har fått lämna mycket plats åt huvudhandlingen. Fast det funkar bra, solid film för både de inbitna fansen och nytillkomna – och kretsar även kring ett högst aktuellt ämne: miljöförstöring.

Årets bästa animerade film är Ratatouille från Pixar. Man behöver ett hjärta av sten för att värja sig emot berättelsen om råttan vars högsta önskan i livet är att bli mästerkock. Trots otrolig detaljrikedom glöms inte karaktärerna bort i denna genomgulliga historia.

Filmer om besatthet

Jag är svag för filmer vars huvudkaraktär drivs av sin besatthet, och en som drivs långt över den absoluta gränsen är Jean-Baptiste Grenouille i Parfymen, efter Patrick Süskinds succéroman. Många kända regissörer har varit framme och nosat på materialet, till och med Stanley Kubrick som ansåg den ofilmbar. Men det blev Tom Tykwer som till slut tog steget fullt ut. Visuellt slående om den unge mannen som föds med ett övernaturligt luktsinne och drivs in i en besatthet att ta fram världens finaste parfym. Och vad doftar bäst? Jo unga kvinnliga oskulder såklart - men hur bevarar man deras behagliga lukt?

David Fincher är tillbaka med en superb thriller, liknande Alla presidentens män (1976), om seriemördare Zodiac som härjade på 70-talet i Norra Kalifornien. Efter Robert Graysmiths bok som baseras på det riktiga fallet och handlar i stora delar om hans egen upplevelse vilket utvecklas till en besatthet för honom. Fokus ligger inte på Zodiacs våldsamheter utan går efter mer realistiska detaljer för att visa hur detta påverkade de människor som jagade honom. Intressanta karaktärer håller filmen vid liv och frågan om vem mördaren är. En film som bara blir bättre allt längre in man kommer i den.

Årets bästa film

This is England

Valet av årets bästa film var i år inte speciellt svårt. Svaret kommer från Storbritannien – This is England. Ärligt och rakt berättat om den unge pojken Shaun som mobbad i skolan finner vänskap hos ett "fredligt" skinheadgäng. Saker kompliceras då Combo släpps ur fängelset och splittrar gruppen, och leder sin del av gänget mot en nationalistisk rörelse med rasistiska och kriminella förtecken. Utspelar sig i det tidiga 80-talet, i en bakgrund av massarbetslöshet och Falklandskriget. Fantastiska skådespelare i ett perfekt manus gör detta till en stark explosiv känsloupplevelse. Regissören Shane Meadows har berättat att många av protagonistens upplevelser var direkt hämtade från hans egna tidiga del av barndomen.

Epilog

Största händelsen i film- och tv-branschen förra året var utan tvekan manusstrejken i Hollywood. Då 12 000 manusförfattare gick ut i strejk i början på november. Fackföreningen Writers Guild of America, WGA, förhandlar med motparten i tvisten om att författarna kräver andel av vinsterna från distributionen av film och tv-serier över internet.

Strejken är fortfarande på gång och ni som rynkar på näsan och tycker "detta är väl inget att haka upp sig på" borde går in på följande: Effect of the 2007–08 Writers Guild of America strike on television. Där kan ni gråta blod över hur detta påverkar just er favoritserie. Utan författarna bakom tv-serien står ALLA involverade helt utan jobb. No script, no show.

Avslutningsvis måste man ha ett maraton med Michelangelo Antonioni-filmer för att hedra denna mästare och tips är då mästerverk som L'Avventura (1960), La Notte (1961), L'Eclisse (1962), Den röda öknen (1964), Blowup (1966) och Yrke: Reporter (1975).

Mycket nöje!

Sätt betyg

6

3 kommentarer

  1. Martin, ''Creator''
    Väldigt välskriven och intressant läsning! Även om jag än en gång blev lite förvånad över att TIE knep priset som Årets bästa över Pan's, GP utnämnde också TIE. Jag har trott att den senare är mångt mycket mer älskad än TIE, jag har ännu inte sett Pan's så jag vet ju själv faktiskt inte om den är bättre, men enligt ovanstående artikel verkar det som att story går före form, vilket jag håller med om i slutändan. Bra jobb med sammanfattningen av året i alla fall!
  2. Maria
    Håller med om att det var en välskriven krönika. Fattas bara en sak - vem har skrivit den...? I allra högsta grad väsentligt eftersom det är såpass mycket personligt tyckande i artikeln.

    Artikelförfattaren bör dock kunna glädja sig åt att hon eller han delar guldbaggejuryns uppfattning om Bibi Andersson i "Arn".

    För övrigt tycker jag att stackars utskällde Topher Grace funkar riktigt bra som Venom, ur den ovetande biobesökarens synvinkel dock. Hade jag grävt djupare i min sambos Spider-Man-skatt och läst alla serier med Venom hade jag kanske tyckt annorlunda. Det jag störde mig mest på i filmen var väl slutsatsen att om man är fylld av ångest och hat har man syntarlugg och kajal...
  3. Peter Dahlgren
    Författaren till artikeln är Nils Kim Gustafsson. Namnet ligger i högerkolumnen tillsammans med övrig information om artikeln.

    Tycker du att det syns dåligt? Jag tar gärna emot kritik på hur vi kan förändra sidan för att göra den bättre.

    Mvh
    Peter
    chefredaktör

Skriv kommentar