Filmåret 2009

Ovanligt många bra filmer har haft premiär i år och man vill ta upp många i årets krönika, men platsbrist gör att man sorligt nog tvingas sålla kraftigt. Jag borde ha tagit upp trender som ”undergångsfilmer” och nämnt några animerade verk men denna gång få de hamna i periferin. Tänker inte heller kommentera Avatar då alla redan sett den, eller kommer att se den, på ett eller annat sätt. Oavsett, så är det ett starkt filmår som gått mot sitt slut. Och här ska avrundas!

Robotar, robotar och robotar

Terminator Salvation: fjärde installationen som utspelar sig i postapokalyptiskt landskap och fylld av action och återkopplingar till de tidigare filmerna så det står härliga till. Dock stör man sig på Christian Bales extremt jobbiga whiskeyröst och speciellt då han får ett utbrott och skriker på en kille som kommer in i bakgrunden för att rikta om en redheadlampa: ”[…] do you want me to fucking trash your lights? Do you want me to fucking trash them?” Förstår ingenting. Det var coola robotar i alla fall.

Tyvärr blir det för mycket av det goda i den andra robotfilmen för i år. Transformers: Revenge of the Fallen, alldeles för sliskigt sentimental, lång och segdragen men sen tillhör ju inte jag målgruppen precis. Om jag vore 15 vore detta kanske buskul?! Fast det är något med killar och robotar, det måste jag erkänna. En stor dos nostalgi har säkert en del i saken.

Ännu mera robotar eller surrogatrobotar i sci-fi-thrillern Surrogates med en trött Bruce Willis. I detta framtida samhälle lever människorna isolerade och interagerar endast med varandra genom robotversioner av sig själva som man styr från hemmets lugna vrå. Kort sagt kan man vara någon annan och leva livet indirekt från sin soffa. Det som börjar som en cool sci-fi-thriller med lite noir-vibbar bleknar snabbt bort med en alldeles för okomplicerad handling som aldrig engagerar eller blir riktigt spännande. För att vara en så häftig idé lämnas mycket att önska. Det är som att alla intressanta frågeställningar angående identitet, avhumanisering, isolering och så vidare helt destillerats bort i Hollywoodmall 1A. Man har helt enkelt gjort det lätt för sig och därför blir det bara tröttsamt i längden.

Moon

En som lyckas bättre med att ställa dessa frågor är långfilmsdebuterande Duncan Jones med sci-fi pärlan Moon. Utspelar sig på en rymdstation på månen där astronauten Sam Bell (Sam Rockwell) övervakar traktorerna som samlar in helium på månens ytskikt. Han väntar på att sitt treårskontrakt med Lunar Industries ska gå mot sitt slut, så han kan åka hem till sin fru och nyfödda dotter. Hans enda sällskap är roboten Gerty med röst av Kevin Spacey. Isoleringen tär allt mer på honom och han börjar hallucinera. Filmen berättas i ett lugnt tempo vilket snart utvecklas till ett klaustrofobiskt kammardrama där spänningen kryper upp in på en. Härligt ångestfylld!

Fragmentariska storfilmer

När jag såg trailern till David Finchers nya film Benjamin Buttons otroliga liv tänkte jag: Äntligen ett riktigt filmäventyr! Tyvärr så visade sig filmen närmast vara uppbyggd av långa montageliknande block. Historien berättas av en åldrande Cate Blanchett från hennes dödsbädd, där vi gör dessa fragmentariska nedslag i Benjamins liv. Han föds som en svag äldre man och åldras baklänges. Det är stundtals vackert och sentimentalt men efter ett tag känns det oengagerat och krystat för man rycks aldrig med, och det är för att vi aldrig lär känna Benjamin Button speciellt bra. Det är klart att han är ett ”mysterium” då man vänt på åldrandets mekanismer, men om man säger att Brad Pitt som spelar Button inte blir så mycket mer intressant än hans omvända åldrande saknas det mycket i hans karaktär. Jag hade föredragit en mer linjär historia där vi fått följa med på hans otroliga livsresa.

Watchmen

Serietidningsaction av den mer mörka sorten möter oss i Watchmen. Det kultförklarade seriealbumet med samma namn som endast utgavs i 12 nummer har här komprimerats av Zack Snyder. Vi befinner oss i ett alternativt 1985 där amerikanerna vann Vietnamkriget och Nixon blev omvald. Medlemmarna i superhjältegruppen Watchmen har varit upplöst sen länge men när en av dem blir mördad misstänker Rorschach (Jackie Earle Haley) att något inte står rätt till och ger sig ut för att finna svar.

I tillbakablickar får vi ta del av alla superhjältarnas bakgrundshistoria, vilket berättas i ett långsamt tempo och i fragmentariska scener får vi ta del av mörka händelser där hjälterollen och dess makt stigit vissa av dem totalt åt huvudet. Trots att Rorschachs flykt från ett fängelse är hur häftig som helst och Dr. Manhattan (Billy Crudup), som närmast är en gud, får megahybris och skapar ett eget ”tempel” på planeten Mars, drar det ned betyget eftersom det uppstyckade berättandet och många gånger tradiga tempot i filmen gör den ojämn.

Inglourious Basterds

Tarantinos nya film Inglourious Basterds, vars manus han arbetat på nästan ett decennium, lovar mycket som den tyvärr inte håller. För att vara en film med Brad Pitt i huvudrollen förekommer han inte speciellt mycket i den. Den riktiga grundhistorien följer Shosanna (Mélanie Laurent), en ung fransk-judisk flicka som lyckats fly undan nazisterna efter de massakrerat hela hennes familj. Väl uppvuxen är hon ägare till en biograf där hon tvingas visa en propagandafilm dit högt uppsatta nazistofficerare inklusive Hitler är inbjuden på premiärvisningen. Hon ser sin chans att hämnas dem alla.

I och med marknadsföringen av Inglourios Basterds har den låtit oss tro att det kommer att handla om Pitts elitband av nazistmördare som vi ska få följa med på en mördarodyssey. I stället får vi fragmentariskt ta del av deras uppdrag och snart koncentreras det till Shosannas dödsfälla till biograf. Det känns som man blivit matad med fel premisser när man sätter sig i biomörkret, vilket är väldigt synd. Filmens bad guy, The Jew Hunter, överste Hans Landa (Christoph Waltz) är filmens största behållning och stjäl varenda scen han är med i med sin kusliga vältalighet och sina manér.

Tarantino är en ytterst skicklig filmskapare som bygger upp sina scener briljant med knivskarp dialog. Men ibland blir det lite för utdraget då han är så kär i sina egna ord. Extra kul för oss cinephiler är att Tarantino som själv är en stor cinephile förlagt klimaxet till en biograf och att den tidiga lättantändliga celluloidfilmremsan här får agera sprängstoft, är helt genialiskt.

Spännande tider i Filmsverige

Sveriges bästa bioår någonsin har man kunnat läsa om 2009 och det stavas Stieg Larsson. Hans Milleniumtrilogi har rönt enorma framgångar båda i Sverige och utomlands. Så det är inte så konstigt att hans deckarserie filmatiseras i Filmsverige, duh! Från början var det endast första boken Män som hatar kvinnor som skulle upp på vita duken och de resterande två, vars historia direkt följer efter varandra, som miniserie för TV. Efter det enorma genomslaget med första filmen tänkte produktionsbolaget Yellow Bird om och annonserade ut att alla filmerna kommer ut på bio.

Dock har jag inte hunnit med att se den sista avslutande delen Luftslottet som sprängdes utan får här lämna ett par korta kommentarer om de två första: Män som hatar kvinnor blev jag glatt överraskad av, spännande och välgjord trots sin längd och bra val av skådespelare för att axla de grovt tillyxade karaktärerna.

Flickan som lekte med elden är tyvärr inte lika tät, mer ojämn och mellanåt löjlig med en hantlangare som tagen ur en Bondfilm. Denna sortens thriller står och faller mycket med sina slut och båda filmerna uppvisar klena slut, och den sist nämnda har inget riktigt slut då dess historia fortsätter i tredje delen.

Regissören Hanna Sköld skrev svensk filmhistoria när hon tog ett lån på hundratusen och med hjälp av vänner, gjorde sin långfilmsdebut Nasty Old People, lade ut filmen på Pirate Bay för alla att gratis ladda ner. Med i den nedladdningsbara filen fanns ett videoklipp där Hanna kort berättar om filmens intentioner och tillblivelse och vädjar om donationer så hon kan fortsätta göra film. Fenomenet tycker jag är enormt intressant att det finns andra sätt och vägar att göra film utan att gå genom ett produktionsbolag och helt hoppa över distributionsbolagen och ha internet som distributionskanal. Otroligt modigt gjort! Eloge!

Dock är själva filmen inget bestående verk i filmhistorien. Inget större fel på hantverket men dialogen är jobbig, tempot trögt och karaktärerna helt fyrkantiga. Vill var en feel good-film med en twist (huvudrollen är nazist) eller mer en burlesk saga kanske, men det funkar inte. Att hela tiden klippa in intetsägande montagesekvenser gång på gång för att fylla ut, blir bara segt. Bra historia om Mette (Febe Nilsson) som arbetar inom hemtjänsten och får ta hand om de svåraste fallen, i form av gamlingar med avvikande beteende, men intresset håller sorligt nog inte hela vägen.

Man Tänker Sitt

Jag har tyvärr inte sett Jesper Ganslandts (Farväl Falkenberg) nya film Apan som delat upp åskådarna i två skilda läger. Men jag har sett något ännu mer obskyrare och det är Ganslandts fotograf Fredrik Wenzel och Henrik Hellströms långfilmsdebut Man tänker sitt. Kretsar kring en rad ensamma manliga individer boende i samma villaområde på en oidentifierad plats någonstans i nutida Sverige. Berättelsen centreras kring den 11-åriga pojken Sebastian (Sebastian Eklund), som även är filmens berättarröst, som observerar områdets olika karaktärer.

En väldigt meditativ berättelse som närmast är helt avsaknad av handling, dramaturgin har man helt släppt för att utgå från ett mer gemensamt tema: en vardagstomhet där en återgång till naturen, till skogen och vattnet är en önskan. Säreget foto som i början känns påfrestande och oprofessionellt, men efter ett tag leds man in i det långsamma tempot och en blandning av dokumentärrealism och en meditativ betraktelse av tillvaron infinner sig. Trots att en hel del genuint äkta scener lyser igenom, blir det en aning för mycket upprepningar och den poetiska berättarrösten och det långsamma tempot gör att filmen närmast balanserar till pekoral.

Oavsett så verkar filmskaparna runt Farväl Falkenberg står för en ny svensk filmvåg, som helt eller delvis, står i rak kontrast till den svenska kommersiella filmbranschen, genom att ge oss personlig film, vilket jag vädersätter mest. Spännande tider i Filmsverige! Dessa filmskapare skiljer sig bland annat från Ruben Östlund som hittills visat att han är mer intresserad av ”studier av olika slag” inriktade mer mot intellektet, än som här till känslan.

Otäckheter

Antichrist

Antichrist, Lars von Triers egen version om syndafallet, kanske? Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg i rollen som Adam och Eva som förlorar sin son och går in i en våldsam förtvivlan. Dafoe spelar psykologen som får den briljanta idén att behandla sin egen fru. Minnet av stugan i skogen Eden hemsöker henne och de beger sig dit för att möta hennes rädsla. En ond, vacker och stram historia utan några onödiga utsvängningar, och helt utan den mörka humorn som karaktäriserade den utmärkta serien Riket, får här bli Triers härliga återgång till skräckgenren. En av årets bästa filmer! På presskonferensen i Cannes ropade upprörda journalister att Trier skulle förklara sig och försvara sin film. Triers svar: ”Jag behöver inte förklara någonting. Ni är mina gäster, inte tvärtom.” Kul!

Äntligen har Sam Raimi återvänt till sina rötter i Drag me to Hell. En lekfull tillbakablick på Evil Dead-serien, men nu i storstadsmiljö. Slapstick-humorn blandat med blod är påtaglig. Insideskämtet att den kvinnliga huvudrollen (Alison Lohman) hela tiden på ett eller annat sätt får hela munnen full av diverse äckligt klet är bara för roligt. Tyvärr så önskar man att Raimi skulle ha tagit ut svängarna något mer och den klena avslutningen drar ner betyget lite. Utöver detta är det härlig underhållning och att återse en gammal zigenare-tant-demon är en stor fröjd.

I The Blair Witch Projects fotspår fortsätter Paranormal Activity i att marknadsföras som en verklig händelse. Ett ungt par flyttar in i ett hus där kvinnan för med sig hemsökelse. Mannen (Micah Sloat) har köpt en kamera och det han filmar är det vi ser. Han sätter upp kameran i deras sovrum för att dokumentera den paranormala aktiviteten. Med mycket enkla medel, helt utan spänningsmusik lyckas regissören Oren Peli bygga upp spänningen och spelet mellan de både huvudrollerna fungerar mycket bra.

Paranormal Activity är en film som delat upp åskådarna i två läger: antingen tycker man den är läskig eller inte. Jag vill ju alltid vara lite udda så jag infinner mig mittemellan. En helt okej fungerande rysare, läskigt blir det i mer hoppa till-effekt, däremellan är det lite ojämnt, spännande till och från. Inspelad på tio dagar i regissörens egna hem med den blygsamma summan av 15 000 dollar. Skådespelarna fick 500 dollar var men efter de enorma framgångarna världen över ska de få lön för mödan.

Medley av filmer man bara måste se

Waltz with Bashir. Uppbyggd som något så udda som en animerad dokumentär, om regissören Ari som inte kommer ihåg något från perioden då han var med i Libanonkriget i början på 80-talet. Förbryllad av denna gåta bestämmer han sig för att träffa och intervjua gamla vänner och kamrater runt om i världen. Otroligt medryckande, och de fantastiska animationerna tynger aldrig historien utan tvärtom bidrar till stämningen och spänningen. En fantastisk film!

The Reader. Filmatisering av den välkända romanen Högläsaren som utspelar sig i Tyskland efter andra världskriget där en ung man (David Kross) har en kärleksaffär med en äldre kvinna (Kate Winslet) som mystiskt försvinner. Många år senare får han reda på en obehaglig sanning om henne. Känslomässig handling som aldrig slår över i ren sentimentalitet utan håller en bra balans. Väldigt bra spel av samtliga, speciellt Winslet som även vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Väldigt fin film som berör!

(500) Days of Summer. Romantisk komedi åt det mer realistiska hållet (jo, det finns faktiskt sådana). Kille (Joseph Gordon-Levitt) med naiv syn på kärleken träffar tjej (Zooey Deschanel) som inte tror riktig kärlek existerar. Fylld av härliga (och jobbigt) igenkännande scener och de två huvudrollerna har en fantastisk kemi på duken. Vi kastas fram och tillbaka under 500 dar då de är tillsammans. En lidelsefull njutning rakt igenom!

District 9

District 9. Ett gigantiskt rymdskepp svävar över Johannesburg i Sydafrika. Det visar sig att det är en miljon strandsatta passagerare av utomjordisk ras som på marken sätts i flyktingläger. 28 år senare har det totalt förfallit och blivit ett militariserat getto, ett slumområde där de lever under ohyggliga förhållanden. I stället för invasion är utomjordingarna illegala invandrare eller krigsoffer på vår planet. Temat rasism och främlingsfientlighet är väldigt påtaglig. En genrémixad film som börjar som en twistad sci-fi-komedi och gradvis går över till att bli väldigt mörk, cynisk och allvarlig. Det är ingen slump att berättelsen utspelar sig i Johannesburg, där människor i utkanten av staden bor i kåkstäder där marken är förorenad av generationer av gruvdrift och giftigt avfall. Enastående specialeffekter av Peter Jacksons bolag Weta Digital.

Det vita bandet. Cameron kan stoppa upp sina blåa apor någonstans – för här kommer Haneke: Två och en halvtimme långt tysk-österrikiskt existentiellt mysteriedrama i svartvitt som utspelar sig i en tysk protestantisk by innan första världskriget. Kan det bli bättre? Nej, jag tror inte det! Yeah!

"War is a drug"

The Hurt Locker

Med dessa ord inleds krigsdramat The Hurt Locker som utspelar sig i Irakkriget som får bli mitt val av årets bästa film. Vi får följa med en bombgrupp på uppdrag i krigets kaos där den tekniska gruppledaren sergeant William James (Jeremy Renner) är en adrenalinjunkie som lever för spänningen att desarmera bomber och vårdslöst utsätter de två andra i hans team för fara. De har 39 dar kvar på sin nuvarande gruppering. Kommer de att överleva?

Briljant spel av samtliga i denna täta och intensiva, realistiska krigsfilm där fokus ligger på karaktärerna och inte på kriget. Det enda minuset är välkända ansikten som dyker upp i biroller och rubbar lite det autentiska uttrycket. Titeln anspelar på att man fysiskt orsakar någon enorm smärta och för soldater i Irak är det en jargong när det talar om explosioner – det är som att skicka något till ”the hurt locker”.

Sätt betyg

16

16 kommentarer

  1. Johannes
    Hur fan du kan tycka att vita bandet är bättre än Avatar förstår jag ej. Dessutom ser man inte ett ord om filmen avatar under hela kröniken vilket är mycket märkligt.
    Jag håller med dig på några punkter, men den enda film som du verkligen skriver god kritik om verkar vara Antichrist. Mycket märkligt igen. Känner en patriotisk känsla när jag läser texten i sin helhet.
    Up in the air nämns inte heller, den har ju diskuteras som Oscars kandidat. Ännu en gång, mycket märkligt.
    Dessutom tycker jag att om man skriver en årskrönika så ska det inte bara handla om släpta filmer med mini recensioner. Det ska handla om subjektiva åsikter, filmhändelser och även (pågrund av vart denna skrift postas) Voodoofilm. Nepp, sammanfattningvis:
    MYCKET MÄRKLIGT.
  2. Nils Kim Gustafsson
    Ja, du har rätt!

    Det är en mycket märklig årskrönika och det är min subjektiva åsikt.
  3. Johannes
    Men jag läste hela så då var den ju inte dålig! hehe!
  4. Emil
    Killen sågade precis några av de bästa filmerna under decenniet d.v.s Inglourious Basterds och The Curious Case of Benjamin Button. OK... Benjamin Button är inte min favoritfilm precis men det är definitivt en 8/10. Inglourious Basteds däremot... det är en självklar 9/10 och den bästa filmen under 2009 följt av Avatar. Att du ens nämner Terminator Salvation och Transformers: Revenge of the Fallen är en skam! De borde inte nämnas under 2009 års filmer... kanske som de dåligaste filmer som Hollywood släppte ut 2009.
  5. Mattias
    "Tänker inte heller kommentera Avatar då alla redan sett den, eller kommer att se den, på ett eller annat sätt. "
    Jag förstår inte logiken här, du vill prata om årets alla filmer, men skippar årets mest omtalade film?
    jag hoppas verkligen inte att du kallar dig för resecent, för det är du inte.
  6. Job
    "Tänker inte heller kommentera Avatar då alla redan sett den, eller kommer att se den, på ett eller annat sätt"

    Ja för restan av filmerna som du skriver om här har ju ingen sett eller vad då?
  7. Nils Kim Gustafsson
    Jag nämner inte Avatar just precis därför att det är årets mest omtalade film.

    Jag kallar mig krönikör.
  8. Désirée
    Vad har ett utbrott från Christian Bales sida under filminspelningen med att göra med den färdiga filmen, och hela filmåret? Christan Bale har bett berörda personer offentligt om ursäkt. Hur länge ska han behöva få den kniven huggen i ryggen? Vill du få dina misstag slängda i ansiktet gång på gång på gång?
  9. Josef G
    Bra lista, kanske avatar saknas. Men som sagt, det är ju ingen mening med att framhäva Avatar om det finns möjlighet att framhäva andra riktigt bra filmer.

    Men det kanske inte borde hetat filmåret 2009, utan Nils Kim Gustafssons film år 2009.
  10. Mattias S
    Rätt fantigt skrivet tycker jag...
    Tycker nog du ska skriva en uppföljning till vad du ser som "en bra film" så vi får en tydlig bild och vet om det är värt att läsa dina texter eller inte i framtiden.
  11. David
    Tack för en bra krönika!

    Den var väldigt intressant även fast jag kanske inte håller med dina åsikter om vissa filmer, men smaken är som baken. Antichrist började bra men höll inte vad den lovade. Inglourious Basterds är sjukt överskattad.

    Förstår inte varför folk skriver nästan fientliga kommentarer om denna krönika bara för att de är av en annan åsikt, skärp er!!
  12. Nils Kim Gustafsson
    Désirée: Varje gång jag besöker mina föräldrar får jag höra vilket ”misstag” jag var.
  13. Désirée
    Nils Kim Gustafsson: Nämen herregud! Stackars dig. Så får man ju inte göra.
  14. Tom K
    Tack för krönikan.
    Lite osäker om jag håller med om att det varit ett starkt filmår. Med en nominering som district 9 till best picture undrar man ju lite.

    Jag tänkte bara skriva av mig lite angående Avatar som så många verkar gilla, kan någon förklara vad som är så bara?

    Avatar var för mig en sammanfattning av 90-talets alla actionklyschor. Historien skrattade mig i ansiktet. Dramaturgin var övertydlig och karaktärerna enkelspåriga. Ska jag till exempel sitta och njuta när hundratals människor blir mördade bara för att ledningen är korrupt?

    En vän till mig sammanfattade Avatar som en hyllning till Steven Segal.

    Visst är det kul med ny teknik men det krävs mycket mer än det för att förföra mig.

    En sista tanke går till Terminator Salvation. Varför är John så oerhört fientligt inställd till robotar? I 2:an blir han räddad och skapar en nära relation till en robot. Även i 3:an blir han räddad. Han om någon borde ha en relativt mjuk inställning till dessa maskiner...
  15. Jonas
    Håller med på de flesta punkterna. Moon verkar väldigt intressant! Den har jag totallt missat. Tack för krönikan.
  16. Christopher
    Tom K: Tjaa, John kanske är fientligt inställd till robotarna eftersom dom försöker döda honom? Bara en tanke...
    Det är EN SPECIFIK robot som räddar honom i tvåan och trean, resten försöker som sagt... ta livet av honom

    Sen håller jag med om att denna lista inte borde hetat "Filmåret 2009" utan "Nils Kim Gustafssons film år 2009" som nämdes i tidigare kommentar.

    Annars var det en helt okej krönika med en del bra filmer. Enkel och snabb sammanfattning om din åsikt av filmerna.

Skriv kommentar