Filmåret 2010: "Vampyrer suger... blod"

Från förra årets krönika har jag förstått att ironi och sarkasm inte alltid når fram till läsaren av min enkla text. Ja, det finns många orsaker till att vi går varandra förbi, så att säga. Här är dock inte den platsen att orda om sådana saker, utan vi ska ju självklart snacka film. Fast innan årets axplock summeras, som jag skulle beskriva som ett ganska ljummet filmår, vill jag höja ett varnande finger om att följande text kan innehålla ironiska kommentarer (uppblandat med gravallvar).

Diskbänksrealism

Fish Tank

Året inleddes starkt med Andrea Arnolds Fish Tank. Brittisk diskbänksrealism när den är som bäst. Britterna som praktiskt taget uppfann begreppet visar hur verklighetstroget och äkta en historia kan förmedlas på vita duken. Huvudrollsinnehavaren Mia, en ung pojkflicka, full av aggressioner bor med sin lillasyster och alkoholiserande mor i en bedrövlig förort i utkanten av Essex. Framtidsutsikterna är lika med noll. Mia, som dominerar varenda bildruta, spelas briljant av Katie Jarvis, en tjej helt utan skådespelarerfarenhet, som regissören hittade på en järnvägsstation när hon grälade med sin pojkvän. Vi befinner oss hela tiden i Mias värld och ser världen utifrån hennes synvinkel. En stark sympati och förståelse växer fram för henne – och det känns, det är smärtfyllt när livet slår upp hinder. Tillvaron ljusnar en aning när moderns nya ragg verkar vara en hygglig karl. Han är en saknad närvaro och förebild för dem alla. Och här blir filmen oförutsägbar, och jag blir glad och undrar: hur kommer det här att utveckla sig?

En annan kritikerhyllad film, Engelen, i samma genre från vårt grannland Norge, ska bygga på dokumentärt material och vara dokumentärfilmaren Margreth Olins långfilmsdebut. Jag har tyvärr inte hunnit se den och får nöja mig med att endast nämna den här, fast jag har hört att den är ett starkt bevis på att vi i Skandinavien också kan göra verklighetstrogna filmer som känns. De svenska skådespelarna Maria Bonnevie och Gunilla Röör spelar dotter och mor, i detta drama som kretsar kring missbruk, och båda har blivit mycket rosade för sina prestationer.

En profet

Gillar man fängelsefilmer måste man definitivt kolla in den franska En profet. Dock är detta så långt ifrån Nyckeln till frihet (1994) man kan komma. Filmen börjar med att den 19-åriga araben Malik (Tahar Rahim), som även är illitterat, hamnar i ett fängelse där han ska avtjäna ett straff på sex år. Vad han har gjort är oklart. Innanför murarna, i en miljö fylld av korruption och våld, styr de båda gängen korsikanerna och muslimerna. Malik försöker hålla sig undan men när César (Niels Arestrup) maffiabossen för korsikanerna ”makes him an offer he can't refuse” – wasta en snubbe eller dö själv – är han med i spelet. Men när Malik avancerar i hierarkin, lär sig läsa och smider egna planer kompliceras saker och ting. Styrkan är realismen i form av skådespeleriet och detaljerna, hur Malik exempelvis minutiöst förbereds att döda med ett rakblad gömt i munnen och dess utförande är en minnesvärd och gastkramande sekvens. Jag satt som på nålar, den tryckande spänningen är kompakt under hela filmen, det enda minuset är speltiden som är en aning för lång. En stark kandidat till årets bästa film.

En halvtaskig rapport från Filmsverige...

I rymden finns inga känslor

Jag skäms lite. Jag har i år varit väldigt dålig på att se svensk film på bio. Trots att vi i år fått en hel del nya intressanta debuter, såsom Håkon Lius Miss Kicki, Babak Najafis Sebbe och Andreas Öhmans I rymden finns inga känslor. Förutom att ha sett bra kortfilmer gjorda av dessa tre herrar så har jag tyvärr inte så mycket att tillägga. Dock är allt inte mitt fel. Dessa filmer jag räknat upp har inte alls fått mycket utrymme på SF-biograferna. De har väl ansetts för smala. Exempelvis har Miss Kicki inte fått visas på någon SF-biograf alls. Detta då den olyckligtvis hamnat i ett skottläge mellan Stockholms filmfestival och Biografägareförbundet. Under Stockholm filmfestival erbjöds publiken genom en video on demand-tjänst att ladda ned utvalda filmer från festivalprogrammet och se hemma i soffan. Biografägareförbundet gick då ut i en protest och menade att om visningsfönstret för en premiär inte var en biograf, utan som Miss Kicki var premiären på en hemdator eller TV, så var biografens ställning hotad. Biografen med dess premiär hamnar högst upp på en kvalitetsskala och detta kvalitetskrav förminskades om filmen visades i andra medier innan den kom upp på biografen, menade man. Jag tycker de har rätt i det, men att biodistributionen av Miss Kicki fick bli syndabock är ju fel. Hela denna schism är ett typexempel i våran tid på olika intressedragningar när det handlar om ny distributionsteknik.

I år gick den långlivade polisserien Beck i graven med det passande namnet Beck: Levande begravd och det firades av med en parodi av Fredde Granberg med titeln Kommissarie Späck. Ja, vad ska man säga. Jag har inte följt Beckserien speciellt noga, ändå har man sett en hel del och Levande begravd är ett ganska stabilt hantverk. Men för att vara seriens avslutande del så är det väldigt klent. Trots en seriemördare som gräver ner sina offer i trälådor lite varstans, blir hela filmen ett antiklimax. Blir aldrig riktigt spännande och alla inblandande går mest runt och ser trötta ut. Då hade jag lite mer roligt åt Kommissarie Späck, en halvtaskig version av Den nakna pistolen (1988). (När vi ändå nämner Den nakna pistolen kan vi ha en tyst minut för Leslie Nielsen som sorligt nog avled detta år, tillika Dennis Hopper, båda kommer att vara mycket saknade.)

Späck är inte så jättedålig som ryktet gett den. Ja, det är väldigt pubertal humor fast den är också mer actionfylld än alla Beckfilmerna tillsammans. Bortsett från musikalinslaget i avslutningen som är uselt (men inte lika urusel som musikalinslaget i Sommaren med Göran (2009), snacka om skitdåligt!) blir det en del skratt i vändorna. Är man ett gäng en fredag- eller lördagskväll med chips och öl kan man sitta och skratta åt hur dåliga skämten är, så uppfyller den sitt syfte bra.

Snabba cash

Den stora svenska snackisen i år var filmatiseringen av Jens Lapidus Snabba cash. Romanen som myntade uttrycket svensk noir. Vi får följa tre huvudkaraktärer vars öden sammanstrålar när de är på jakt efter den där ”stora stöten” som ska göra dem alla rika snabbt. Ekonomistudenten JW (Joel Kinnaman), en vanlig kille från Norrland, kör på fritiden svarttaxi för att kunna leva som bratsen på Stureplan. Hans dubbelliv går dock finansiellt inte ihop. Chilenaren Jorge (Matias Padin) flyr från fängelset och jagas av både polis och kriminella gäng. Och juggetorpeden Mrado (Dragomir Mrsic) får plötsligt ta hand om sin 8-åriga dotter. I hans våldsamma vardag blir det en knepig situation. Filmen öppnar starkt med Jorges rymning från Österåker och en tid senare förändras Johan ”JW” Westlunds vardag då han blir erbjuden tjugotusen för att hämta upp Jorge och husera honom i sitt lilla studentrum.

Första delen av filmen är tät och med det snygga fotot, den ryckiga handhållna kameran, levereras intensitet i de trovärdiga miljöerna. Men ganska snart blir filmen bitvis väldigt ojämn, den tappar tempo och det blir segt mellan varven. Karaktärerna kommer heller inte riktigt till sin rätt. Den mest intressanta konflikten mellan den vanliga killen JW som försöker vara stekare men känner att han inte kan leva upp till sin överklasstjejs ideal, blir mest skrap på ytan. Ändå är det de scenerna som jag minns starkast efter filmen är slut. Oavsett är det en av Sveriges mest intressanta filmatiseringar på länge.

Vid årets slut fick vi höra den tråkiga nyheten att skådespelaren Per Oscarsson och hans fru omkommit i en brand i deras hem. Hans genuina närvaro i de många filmroller han tog sig an klädde han alltid med sin särpräglade karaktär. Han kommer att vara väldigt saknad i Film-Sverige. Jag kommer minnas honom i de utmärkta filmerna, Vaxdockan (1962), Ole dole doff (1968) och Doktor Glas (1968). Sen får man inte glömma Bröderna Lejonhjärta (1977) och Ronja Rövardotter (1984). Fast speciellt kommer jag att minnas honom som morfar i TV-filmen Kan du vissla, Johanna? (1994), en modern svensk klassiker som blivit en fin jultradition.

Revenge of the nerds

Vi har med åren sett att det kommer fler och fler superhjältefilmer som på allvar försöker vända och vrida på superhjälteidealet. Grundberättelsen är ju så uttjatad, alltid en person som blir begåvad med övernaturliga krafter eller dylikt och ”with great power comes great responsibility” och med det en hel del ångest. Men tydligen kan vi inte få nog av dem. Och det tror jag har att gör med att i det här livet finns det ingen rättvisa, det är något vi människor med moral, etik och ett rättsystem försöker skapa. Att rättvisa ska skipas är en grundpelare som civilisationen bygger på. Och när systemet inte fungerar, när skurkarna ändå går fria, önskar vi att en oberoende makt ska skipa rättvisa åt oss – någon som kan återställa balansen. Superhjältar är ofta en vigilante, någon som tar lagen i egna händer.

Kick-Ass

Efter denna amatörpsykologiska fundering är jag framme vid filmen Kick-Ass. En ultravåldsam och underhållande actionkomedi om nörden Dave (Aaron Johnson) som ingen tjej vill ha. Och mobbare tar hans lunchpengar. Känner ni igen det? Skulle tro det va. Dave diggar serietidningar och runkar också en hel del. Känner ni igen er? Hehe. I alla fall, nu bestämmer han sig för att bli superhjälte: klär sig i dräkt, tar namnet Kick-Ass och ingriper när ett gäng elaka typer misshandlar en ensam man. Han hamnar på intensiven, grymt misshandlad och knivskuren. Här skulle berättelsen vara slut om inte någon filmat hans heroiska ingripande och lagt ut videon på YouTube. Videoklippet går som en löpeld över nätet, gör Kick-Ass berömd och snart inspireras andra att ta på sig en mask och skipa sin egen rättvisa. Det grova våldet är en träffsäker pendang till vår tids medialiserade underhållningsvåld men samtidigt utvecklas filmen till att ta sig själv på för stort allvar, vilket blir en konstig genremix som lämnar en avsmak i munnen.

En annan intressant film, som man kan se som ett syskon till Kick-Ass, är den tragikomiska Defendor. Där har huvudrollen en mental störning som gör att han klär sig i dräkt och ger sig ut för att bekämpa skurkar.

The Social Network

Facebook-grundaren Mark Zuckerbergs succéhistoria får vi följa i David Finchers The Social Network. Och som alla goda historier börjar det med en tjej. Harvardstudenten Mark (Jesse Eisenberg) blir dumpad av sin flickvän Erica (Rooney Mara) på studentpuben. Han tar ut sin gruvliga hämnd på henne på sin blogg och sen på hela kvinnosläktet. Han hackar sig in i Harvards databaser, ladda ner bilder och namn på kvinnliga studenter och bygger på några timmar en webbsida där de kvinnliga studenterna kan rankas efter utseende. Sajten får på en timme hela tjugotvåtusen träffar. Redan i början sätts tonen av rapp dialog och snäsiga repliker. Mark är en överanalyserande, hyperintelligent, socialt missanpassad och osympatisk person.

Det är ren ironi att en så asocial person skapat det sociala nätverket Facebook, en ironi Fincher tydligt använder för att visa hur man kondenserat det sociala spelet och förflyttat det till nätet. Nu handlar filmen framförallt om männen bakom Facebook och resten av berättelsen får vi följa i tillbakablickar från olika förhandlingsbord mellan vännen Eduardo (Andrew Garfield) och tre andra elitharvardstudenter som alla stämt Zuckerberg. Vi kastas fram och tillbaka och historien nystas upp. Och tempot är högt, saxen har gått för fullt – nästan till den grad att jag undrar om Fincher tyckt att historien varit för långsam och velat speeda upp den. Det behövde han inte vara orolig för, historien är så intressant i sig. Det är varje datornörds våta dröm att bakom datorn endast med sitt intellekt och goda idéer bli mångmiljonär. På ett analyserande sätt synliggör och berör filmen de sociala relationerna mellan huvudpersonerna, där framgång och rivalitet leder till svek och lögner. Fast när allt kommer till kritan handlar det om att bli rik, känd och därigenom få många tjejer, eller den där speciella tjejen, hon som startade allt – och cirkeln är sluten.

Vampyrer suger... blod

Vampyrer går aldrig ur modet, verkar det som. Twilight-sagan är en ny hype inom genren. Och visst gillade jag första filmen, den var fin. Den andra ”not so much” och tredje, Eclipse, är både lång och tråkig. Vad blir det? Jo, långtråkigt!

Twilight: Eclipse

Målgruppen är väl huvudsakligen tonårstjejer så det är väl något jag inte förstår. Jag förstår helt enkelt inte varför vampyren Edward (Robert Pattinson) och varulven Jacob (Taylor Lautner) slåss om Bellas (Kristen Stewart) kärlek – för hon är ju en så tråkig person. Ja, Edward kan inte läsa hennes tankar (som han tydligen kan med alla andra) men det kan ju inte vara den enda förklaringen? Bella är ju å andra sidan väldigt kåt och vill hela tiden ligga med Edward, men han avvisar henne gång på gång. ”Vi måste gifta oss först”, säger han, tillika mormonförfattaren Stephenie Meyer som står bakom böckerna. Ja, det är väl fint i våra depraverade tider. Men, va fan, kom till skott, tänker jag hela tiden. Den första filmen hade en bra balans av romantik, spänning och action. I Eclipse är varenda replik ödesmättad och det får mig bara att sucka och önska att dravlet vore slut. Varje film hittills har handlat om samma sak: om Bellas säkerhet. Det är uttjatat nu. Dock finns det en rolig scen när Edward och Jacob umgås i ett tält. Om inte Bella låg där skulle de säkert ha gjort en brokeback. För kärlek börjat allt med bråk, heller hur!

Då är koreanska Thirst en betydligt mer friskare vind av Park Chan-Wook (mannen bakom hämndtrilogin, med bland annat Old boy). En hängiven sjukhuspräst (Kang-ho Song) lånar sig frivilligt till ett medicinskt experiment. Han är den enda av de många försöksobjekt som överlever, med det dödliga viruset förvandlar honom till vampyr. Inte en vampyrrulle i traditionell mening utan kretsar mer kring moraliskt förfall där vår stackars präst ställs inför världsliga frestelser och etiska dilemman. Hembjuden till en gammal vän som är svårt sjuk känner han begär till sin nästas hustru och blir indragen i ett destruktivt triangeldrama. Snyggt foto, väldigt våldsam och så långt ifrån gullet i Twilight man kan komma, så är detta en av de bättre vampyrfilmerna på många år. Dock lite för lång men den känns fräsch med en kvinnlig huvudroll som blommar ut till att bli en satmara till vampyr.

Leo dubbelt upp

Leonardo DiCaprio måste vara en av Hollywoods absolut bästa skådespelare. Han levererar alltid till hundra procent. Han verkar också välja karaktärer som utsätts för hårda prövningar både fysiskt och psykiskt. Tänker framförallt på hans nervspänniga och sensibla spel i The Departed (2006), förstklassigt skådespeleri. Man förstår att han blivit en av de stora. Han och Martin Scorsese går bra ihop – de visar de också i sin fjärde film tillsammans, Shutter Island, baserad på Dennis Lehanes bok med samma namn. På svenska fick den titeln Patient 67.

Inception

Två andra filmatiseringar av Lehanes böcker har blivit riktigt bra filmer, Eastwoods Mystic River (2003) och Afflecks Gone Baby Gone (2007), så förväntningarna var höga. Sheriff Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) och hans nya partner Chuck (Mark Ruffalo) kallas in för ett uppdrag om ett mystiskt försvinnande av en kvinna på ett mentalsjukhus på ön Shutter. Det som börjar som en tät spänningsdeckare i härligt 50-tal, fylld av filmiska referenser, utvecklas snart till en psykologisk thriller där varken vi eller huvudrollen vet vad som är verkligt eller illusion. Snygg, übercool och med en inledningssekvens som får dig att sitta på helspänn, så är detta en film som har det mesta. Dock hade jag föredragit en mer linjär historia, då berättelsen är så eggande men då hade det blivit en helt annan film.

Det var mycket längesen jag gick på en biofilm två gånger. Så årets bästa film var väldigt lätt att välja. Christopher Nolans Inception är en audiovisuell upplevelse av magnitud. Filmmagi så det räcker och blir över. Soundtracket av Hans Zimmer är mäktigt, ryser bara vid tanken på det. Filmen ligger farligt nära att falla över i pekoral men den klarar balansen galant. Cobb (Leonardo DiCaprio) är en mästertjuv i industrispionage, men inte i den vanliga meningen. Han är en expert på att ta sig in i andras undermedvetna, alltså i andra människors drömmar, där han stjäl personens idéer – extraherar värdefull information som han säljer. I en dröm är allt möjligt och i en dröm i en dröm är ännu mer möjligt. Hans ”yrke” har gjort honom till en internationell flykting och ingen möjlighet att träffa sina barn, och för att ”redeem himself” tar han ett sista jobb. En sista stöt där han ska göra det omöjliga, i stället för att stjäla en idé ska han plantera en: inception. Hur fungerar detta praktiskt? Jo, de har en pryl som de drar en tråd ifrån som de fäster vid handleden som gör att de kan dela drömmar och sen bla bla bla... Ja, lämna logiken hemma och följ bara med på åkturen!

Sätt betyg

11

4 kommentarer

  1. Martin
    Väldigt bra artikel Nils, och en bra summering av det gångna året. Håller med dig om att det är synd, att många av de svenska filmerna inte går att se på bio, om man inte bor i de större städerna.
  2. Nils Kim Gustafsson
    Tack Kleve för din sympatikommentar. Jag tror inte du tyckte krönikan var speciellt bra, tror inte heller du ens orkade läsa den. Men det gör ingenting, det är tanken som räknas. Eller hur! Jag uppskattar det. Man måste hålla skenet uppe trots att man känner sig helt död inombords.
  3. Eric Bradford
    Märker en absens av Scott Pilgrim vs. The World, enligt mig den bästa filmen ifrån förra året. Varför?
  4. Nils Kim Gustafsson
    Tänkte faktiskt först ha med den men p.g.a plastbrist... och att den mest bestod av visuell onani á la TV-spel, där huvudrollen går upp olika nivåer, tyckte jag den blev alldeles för förutsägbar och ganska tråkig mot slutet. Sen så är jag väldigt avundsjuk på Michael Cera som ser ganska ful ut, eller hur, men som alltid får de snyggaste tjejerna... kanske man ändå ska vara tacksam, då det finns hopp för oss andra. Men det är ju självklart en illusion. Låt dig inte luras!

Skriv kommentar