Filmåret 2011: En närmast äcklig bortförklaring

Det var varit ett varierande filmår med alltifrån Jacksons och Spielbergs Tintin, Finchers nystart på Stieg Larsson, Jägarna 2, Transformers 3, Scream 4, första delen av Twilight: Breaking Dawn och sista Harry Potter. Inga av dessa filmer tänker jag nämna i årets krönika, för jag har tydligen ingen vidare koll på filmerna som präglat det gångna året.

Det är svårt att summera ett filmår. Det beror på vilka premisser man utgår ifrån. Vanligtvis utgår man från filmer som har haft premiär i Sverige på ett eller annat sätt. Alltså, premiär på en biograf under det gällande året, oavsett om det är SF, Folkets bio eller filmfestivaler. Vi matas av så mycket film från alla möjliga håll och kanter – och då menar jag att biografen, självklart, i våra dagar bara är en kanal för vårt filmtittande. Nedladdningen är stor i Sverige. Det är vardag för många. Och alla de filmer som kommer ifrån denna kanal bildar sin egen repertoar, en mer global sådan. Men regeln som gäller är ju fortfarande ”biopremiär i Sverige”. Därför blir det alltid utifrån ett nationellt perspektiv ett filmår ses och diskuteras ur.

En närmast äcklig bortförklaring

Ett stort problem för mig i år (det är lika bra att erkänna direkt) är att jag missat att se många av årets nyckelverk, ”viktiga filmer man måste se”, för att kunna ge en någotsånär rättvis och översiktlig bild av året som gått. Många av dem är svenska och min kvalificerade gissning är att Apflickorna, Play och Simon och ekarna är tre väldigt bra filmer. I alla fall de två förstnämnda. Det är jag övertygad om! Men det kan jag inte veta för jag har inte sett dem, fast det är min kvalificerade gissning. Nu kanske man kan tycka: att så där kan man ju inte säga, han har ju inte sett dem! Bara för att andra snofsiga recensenter höjt dem till skyarna, gör han likadant. Ja, det är väl kanske så, att jag läst någon recension, hört någon säga nått över axeln och så vidare.

Det är ett generalfel jag begår nu, det vet jag. En skamlig bortförklaring för att jag inte orkat gå och se dem. Jo, det är så sant. Alla filmer jag ser på bio betalar jag oftast ur egen ficka. Därför känner man inte alltid för att gå och se ett tungt drama eller en tankeväckande intellektuellt ”svår film”. Man vill bara ha sin fix, sin dos av hjärnlös underhållning så att några timmar av sitt meningslösa liv obemärkt kan flyta förbi ångestfritt. Och det är då, när man står där och funderar på om man borde se Apflickorna eller Play, det är då man går på X-Men: First class i stället. För övrigt en mycket bra film. Michael Fassbender är ljuvlig som Erik Lehnsherr alias Magneto som går runt och kickar skiten ur folk.

Men, det här med kvalificerad gissning, det går jag inte på! Jag ska ge er en analogi: Arkeologi – vad är det? Jo, kvalificerade gissningar. Man kan inte gå tillbaka i tiden och se hur det exakt var då under en period i historien. Men med krukfragment, kol-14-metoden, DNA i benrester och tänder, och med analys av artefakter och jordprover kan vi få en någotsånär bild över hur det var att leva då. Ni som har orkat läsa hit vet att jag nu pratar goja, men men... Det finns ett uns sanning i det jag säger, eller hur? För jag skulle tro att vinkonnässören Bengt Frithiofsson endast behöver lukta för att avgöra om vinet är gott. Hans långa erfarenhet säger honom det (om han inte är för berusad det vill säga).

Det här betyder inte att jag sett mindre filmer i år än vanligt, tvärtom. Det betyder att jag inte sett de rätta filmerna. I och med min brist tänkte jag faktiskt försöka ge tips på en eller annan pärla man kanske har missat i årets filmmassa. För att göra bot på det jag nyss har sagt.

Långsamma berättelser som får växa fram

Gudar och människor bygger på en verklighetsbaserade berättelse om ett brödraskap av franska munkar som lever och arbetar i ett katolskt kloster högt uppe i bergen i Algeriet på 1990-talet. De kristna munkarna lever i harmoni med den islamiska lokalbefolkningen som uppskattar deras närvaro. Men när inbördeskriget bryter ut och beväpnade islamistgrupper alltmer tar över regionen med våld och terror ändras atmosfären. Munkarna står nu inför ett val: stanna kvar och riskera martyrdöden eller ta sig hem till trygghetens Frankrike. Ska man fly eller ta ställning? Vad är det rätta att göra? Lågmält berättat där vi vaggas in i munkarnas vardag av bön och olika bestyr. Berättelsen flyter långsamt framåt och gradvis närmar sig krigets fasor där utanför och munkarna ställs inför sitt dilemma. Superba skådespelarprestationer i vacker klostermiljö som ställer många tankeväckande och intressanta frågor. När vi nu ändå är inne på klosterliv måste jag tipsa om den meditativa tyska dokumentären Den stora tystnaden (2005) som är en ”life changing experience”, om man är lagd så.

Jag blir inte riktigt klok på Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv, men efter ett tag faller jag för det meditativa berättandet. Suggestiv och många gånger mycket imponerande hur man med små medel lyckas skapa en så drömlik känsla. Mycket i berättelsen hänger inte ihop och man får inga lätta övergångar men på något sätt är det också befriande att slippa den klassiska dramaturgin. Det långsamma berättandet kan på många sätt bli påfrestande men det blir aldrig tråkigt. En hel del minnesvärda sekvenser, bland annat prinsessan som blir våldtagen av en fisk. Regissören med det omöjliga namnet Apichatpong Weerasethakul. Fast det finns ett knep att i alla fall försöka komma ihåg hans efternamn: Weer aset ha kul.

Nervig spänning

I och med marknadsföringen av filmen Insidious framhävde de att den var gjord av personerna bakom Paranormal Activity, och jag som inte är helt såld på det konceptet trodde att filmen skulle gå i samma anda. Alltså fotat digitalt med skakig handkamera i mokumentärstil. Därför blev jag glatt överraskad då det visade sig vara en skräckfilm med inspiration hämtad från 1970-talet. En gedigen skräckfilm som långsamt trappar upp sin suggestiva skräck för att blomma ut på slutet. Förutom att jag diggar den så är den emellanåt en aning ojämn och spänningen blandas inte helt homogent med mer löjliga inslag. Oavsett var det en glad överraskning och 1800-talstanten som florerar lite i filmen är sjukt läskig!

En verkligen hjärtslitande och väldigt mörk film är Nawals hemlighet som bara blir allt värre och värre längre in man kommer i den. I centrum av berättelsen står modern Nawal (Lubna Azabal) som har dött. Hennes sista önskan är att sina två vuxna tvillingbarn Jeanne och Simon reser till Mellanöstern för att följa i hennes fotspår och överlämna två förseglade kuvert: ett till deras far och ett till deras bror. Nu är det dock så att deras far dog för tio år sedan och de har aldrig hört talas om någon bror. I tillbakablickar och i tvillingarnas skrämmande upptäckter på sin resa tecknar sig ett mörkt och våldsamt människoöde som kastar ljus över varför Nawal blev den personen hon blev. Det finns knappt inte en enda ljusglimt i hela filmen och det blir tungt att ta in allt, men spänningen hålls uppe hela tiden till det bisarra och bittra slutet.

Smart och übercool

Sci fi-thrillern Source Code med en riktigt snygg Jake Gyllenhaal i huvudrollen bjuder på tankesnåriga tankegångar. Då jag personligen är svag för filmer med tidsresa som tema var detta ren mumma för mig. Helikopterpiloten Colter Stevens vaknar upp på ett pendeltåg på väg mot centrala Chicago med en bomb gömd ombord. Den sprängs och alla passagerarna dör! Han vaknar igen upp på samma tåg och får återuppleva samma händelse igen och igen. Hans uppdrag är att identifiera bombmannen innan bomben sprängs och han har åtta minuter på sig. Likt den moderna komediklassikern Måndag hela veckan (1993) med Bill Murray måste Stevens återuppleva samma händelser, men här tickar klockan och varenda sekund är dyrbar. Filmen bygger skickligt upp spänningen där vi hela tiden vet lika lite vad det handlar om som huvudrollen. Och lika maktlös och klaustrofobisk som honom känner vi oss som åskådare. En helgjuten film som man efteråt kan reflektera och ha djupa förvirrande diskussioner om kvantfysik och parallella universums vara eller icke vara.

Inte sedan Alain Delon i Jean-Pierre Melvilles Le samouraï (1967) har jag sett en sån übercool snubbe som Ryan Gosling i Nicolas Winding Refns Drive. Dessa två filmer berör varandra på många fler punkter än just karaktärernas iskalla coolhet, utan har ett liknande utdraget lugnt berättande där det plötsligt kan blixtra till. Sen om filmen i helhet kanske ibland känns en aning tom för sitt eget bästa räddar soundtracket av Cliff Martinez med sin underbara 1980-tals inspirerade synth-pop allt. Den passar perfekt. En ren njutning.

Storfilmer av auteurregissörer

Jag är ambivalent till både Terrence Malicks The Tree of Life och Lars von Triers Melancholia. Dessa två filmer är storfilmer med Hollywoodstjärnor gjorda av auteurregissörer med mer personliga konstnärliga ambitioner än andra, om man säger så. Jag är fantastiskt glad att dessa filmer överhuvudtaget blir gjorda med tanke på det stenhårda kommersiella klimatet. Därför blev jag lite ledsen att mina förväntningar inte blev helt infriade.

Jag var beredd på att The Tree of Life skulle ha en lång skapelseberättelse som intro där det flöt mycket lava. Och den inledande halvtimmen är fantastisk med hur livet uppstår på jorden. Men är man inte beredd på att detta mer är en konstfilm som berör teman som skönhet, minnen, sorg och smärta än en regelrättig spelfilm kommer man snabbt blir uttråkad. När väl berättelsen tar avstamp i amerikanska mellanvästern på 1950-talet (regissörens egen uppväxttid för övrigt) förväntar man sig någon sorts handling och när det uteblir blir det svårt att under filmens gång hålla intresset uppe. Gång på gång matas vi med åkningar med bländande vackert foto och denna episka fresk som uppenbarar sig framför ens ögon blir tyvärr en visuell upplevelse som inte berör, ett kollage av ögonblick och stunder. Dock finns det en del briljanta sekvenser med pojkgänget som bara driver runt och fördriver tiden, det kunde jag identifiera mig med och det slog an en äkta nostalgisk klang hos mig.

Melancholia är uppdelad i två delar: först delen heter Justine och andra Claire. Namnen på systrarna det handlar om. Första delen är en lång bröllopsfest där borderlinetjejen Justine, fantastiskt spelad av Kirsten Dunst, firar sitt bröllop med sin schysta man Michael (Alexander Skarsgård) i sin systers stora vackra slottsliknande hus. Dock tycker jag Dunsts karaktär är så jobbig, speciellt då hon sexstrejkar och sen sätter på en random dude i stället. Tja, detta har man ju sett för, och det blir liksom för okomplicerat tycker jag för att beskriva hennes revolt mot allt detta. Första delen är mer ett relationsdrama där Justine också ofta går omkring ensam och deprimerad utan att man fattar varför. Och det blir faktiskt lite segt (och denna jobbiga handkamera, man blir ju åksjuk på bio). När andra delen kommer igång blir det ren ångest och det är då det blir riktigt bra tycker jag. När planeten Melancholia nu definitivt kommer att kollidera med jorden. Hur ska man förhålla sig till att man inte har många dagar kvar att leva? Charlotte Gainsbourg är lika strålande hon som Claire som inte vet vad hon ska ta sig till. Så betyget blir en aning ojämnt.

Det roligaste och det tråkigaste 2011

Det roligaste som hänt i filmvärlden i år var Lars von Triers uttalande på presskonferensen i Cannes vid visningen av Melancholia, där han sa att han var nazist och identifierade sig med Hitler. Festivalledningen portade honom från festivalen men han vägrade lämna den. Haha! Har de ingen humor i Cannes, eller?

Det tråkigaste i filmvärlden i år, i alla fall när det gäller Filmsverige, är att filmavtalsförhandlingarna som skulle varit klara till årsskiftet totalt havererat. Till och med ordet "filmavtalsförhandlingar" låter väldigt tråkigt.

Avsked

Nu hoppas vi att 2012 blir ett riktigt grymt filmår, för världen går ju som vi alla vet under mot slutet av året. Så ta tillfället i akt denna lilla tid vi har kvar med att bedöva er sinnesslöa genom att leva livet indirekt genom någon annans låtsaskänslor, på betryggande avstånd från den riktigt världen. Ja, det är farligt att leva, man kan dö! Ha, det gör vi ju ändå alla snart ändå. Skål!