Att klippa film skiljer sig numera inte mycket från ordinär videoredigering. Men tidigare använde man andra tekniker, och det finns ett sätt att kombinera de olika teknikerna.
Steenbeck
Absoluta basis är naturligtvis att med sax och klister klippa och sammanfoga sin film, men vanligare är att man använder ett horisontalt klippbord vid namn Steenbeck (med fabrik i Hamburg, Tyskland). Steenbeck har liksom alla andra klippbord inbyggd betraktningsapparat för film och magnethuvuden för avspelning av ljud. Filmen ligger i "metalltallrikar" och transporteras genom maskinen med tandade hjul som griper tag i filmens perforeringshål.
Datorredigering
Precis som med videotekniken kan man klippa filmen digitalt och icke-linjärt, dvs på dator. Vanligtvis spelas filmer och musikvideos in på 35 mm-film, som har en högre upplösning än videotekniken. För att få in filmen i datorn scannar man först bilderna till högupplöst video i en digitalscanner, som scannar varje bildruta och registrerar bildens färg- och ljusvärden. Normalt scannas cirka 2 000 linjer per bildruta (i jämförelse med VHS och DVD som har 240 respektive 500 linjer).
Detta innebär att lagringsutrymmet för film blir betydligt högre än för video när det är okomprimerat. Lagringskapaciteten mäts i petabyte, vilket är detsamma som 1 000 000 gigabyte. Detta kan jämföras med normala hårddiskar för konsumentbruk som idag ligger på allt från 30-80 gigabyte. Systemet som hanterar detta stora dataflöde är oftast Avid som är en mycket populär och professionell datorredigering.
När man sedan för över filmen från datorn till 35 mm film kan man använda en laser filmskrivare som "skriver ut" digitala bilder i linjer på enskilda bildrutor eller filmsekvenser.
Electronic Film Conforming
Ett annat sätt är att koppla samman filmens fotnummer med videobandets motsvarande tidkod. Videobandet spelas in samtidigt som filmen för att direkt efter en tagning kunna kontrollera resultatet (så kallad Video Assist), eftersom filmen inte kan användas förrän den har framkallats.
Därefter redigerar man videobanden på vanligt vis och får fram en klipplista (EDL - Edit Decision List) som man sedan använder för negativklippningen. Denna metoden kallas EFC eller Electronic Film Conforming, och har utvecklats av svensken Tomas Dyfverman.
