Intervju med en filmmusiker

Filmmusiken spelar ofta en undanskymd roll när man talar om film. Ändå har den stor betydelse för hur vi upplever och känner inför det vi ser på duken. Detta vet dr Ron H. Sadoff mer om än de flesta. Han är ansvarig för filmmusikprogrammet på New Yorks universitet.

dr Ron H. Sadoff
Namn: Ron Sadoff
Yrke: Filmusikkomopsitör och ansvarig för filmmusikprogrammet på New Yorks universitet
Utmärkelser: Vunnit en Academy award för musiken till kortfilmen ”The Sun and the Moon”
Skrivit boken: On the track, som handlar om filmusik

Dr Ron H. Sadoff sitter i sitt minimala arbetsrum. Det får plats en bokhylla, ett skrivbord med tre små datorskärmar och ett elpiano. Sedan är det fullt.

– I det här rummet skrev jag all musik till ”The Moon and the son”, berättar han.

Sadoff har skrivit musik till flera stora filmer. Den som han verkar mest stolt över och återkommer till är just ”The Moon and the son”, som vann en Oscar för bästa animerade kortfilm 2006.

Filmmusik är den mest hörda musiken i världen, enligt Sadoff. Den smyger in i våra öron när vi tittar på film och får oss att bli räddare eller skratta mer än vi skulle gjort annars. Helst ska vi knappt märka att musiken finns där, bara känna den.

När man skriver filmmusik tänker man annorlunda än när man till exempel skriver en låt eller ett orkesterstycke. Filmmusik är en egen genre, det är inte musik som man sätter på hemma i spelaren, det är inte musik som har en tydlig början och ett slut. Filmmusiken kräver sin film precis som filmen kräver sin musik.

– Det finns fantastiskt duktiga musiker som söker in på vår filmmusikutbildning, men de klarar inte av den dramatiska biten, säger Sadoff. Han berättar om en workshop som skolan ordnade för några år sedan då tre deltagare, oberoende av varandra, gjorde musik till samma kortfilm. Alla berättade olika berättelser med sin musik, det var som att se tre olika filmer när de var klara.

Kompositörens samarbete med regissören

Filmmusik är ett berättande. Därför krävs det att kompositören har en vilja att förmedla och förstärka den berättelse som regissören vill uttrycka. Detta är en utmaning som kan vara svår att klara av.

För att regissören och kompositören inte ska ha helt olika upplevelser av vilken musik som passar ihop med filmen, brukar regissören göra ett så kallat temp-track i förväg. Regissören och musikredigeraren har tillsammans gått igenom vilken sorts musik man kan tänka sig att använda i filmen. Under ett möte diskuterar regissören och kompositören igenom musikförslagen och sedan går kompositören hem och framställer något liknande.

– De stora filmkompositörerna som Morricone eller Elfman går naturligtvis inte med på sådana här premisser, säger Sadoff, de kör sitt eget race. Men för oss lite mindre kompositörer gäller det att försöka hålla sig till temp-tracket.

Många kompositörer känner sig bakbundna av den här sortens avtal. De tvingas arbeta med musik de egentligen inte vill göra. Och den hårfina linjen mellan att göra något nytt och att kopiera något gammalt gör det inte lättare. I USA är det inte ovanligt att filmkompositörer stäms för att deras musik låter som en kopia av något gammalt.

Filmkompositören är bara i enstaka fall med under hela arbetet med en film. De äldre Disneyfilmerna har varit ett undantag. Då skulle de tecknade figurerna synkroniseras med ett ljud, ofta personligt för varje figur. Att göra så i dag är inte så vanligt. Talet tajmas fortfarande, men musiken är fristående.

Sadoff går fram till bokhyllan igen och slår upp en gammal bok som heter ”Motion Pictures Moods”. Han visar på en sida där man kan se exempel på musik som passar för olika stämningslägen.

– Det här är en gammal bok, men det är inte mycket som har förändrats, säger han. Det finns olika takter och olika skalor som påverkar oss på olika sätt. Sådana regler utgick man ifrån redan på stumfilmstiden. Då var det till och med så att vissa stycken kunde återkomma därför att man visste vilken stämning de gav publiken. Sadoff sätter sig vid pianot och spelar några fraser, ganska taktfast. Det låter som ett vilda västern-tema. Sadoffs fingrar flyter över pianot, han byter till en mollskala och spelar mer svävande. Plötsligt känns det som ouvertyren till en engelsk dramafilm.

– Kan man de här reglerna kring takt och skalor sparar man mycket tid när man ska skriva musik till en film, konstaterar Sadoff.

Tidigare behövdes mycket mer utrustning för att göra musik, men programmen har utvecklats och förfinats och framför allt blivit mycket billigare. Sadoff arbetar med Logic som är Apples eget inspelningsprogram. Som alternativ finns det äldre Cubase, tillverkat av det tyska företaget Steinberg. Både Logic och Cubase fungerar för Macintosh och PC. Vilket som är bäst råder det delade meningar om. En del tycker att Cubase, trots sin storlek, är mer överskådligt och andra menar att Logic är lättare att lära sig.

När det gäller datorer föredrar Sadoff att arbeta med Macintosh, dels av gammal vana men också för att det är billigare att köpa uppdateringar i stället för att köpa nytt. Sadoff tipsar om att man kan komma långt som nybörjare genom att köpa en studioversion av ett program. De kostar ofta inte mer än några tusenlappar. Det blir mycket billigare än att köpa hem ett helt program som man kanske inte använder mer än en bråkdel av.

dr Ron H. Sadoff

Att köpa ett bra inspelningsprogram är en bra hjälp om man vill börja skriva filmmusik. Sadoff började själv sin musikaliska bana som klassisk pianist. Efter åratal av övande och konserterande tröttnade han. Nu sitter Sadoff mest framför datorn och pusslar ihop tracks.

– Jag tycker om all musik, därför är filmmusik perfekt för mig, säger han. Sadoff tycker inte att man ska vara rädd för att prova på att skriva musik för film, men det kan kännas svårt att veta var man ska börja.

– Det är viktigt att arbeta med musik man tycker om, annars tröttnar man, säger han. En bra start är att plocka fram låtar man gillar och börja kopiera dem, då är man igång. När man har hållit på ett tag kan man börja arbeta på ett eget tonspråk, kanske prova att ta bort ljudet på en kortfilm och skriva eget.

Sadoff tycker inte att man ska vara rädd att skicka en ansökan till en utbildning. Det gäller bara att hålla på mycket, så att man får ihop till en portfolio. Att läsa lite musikteori är inte heller så dumt eftersom det förekommer prov i samband med intagningen på de flesta skolor.

För ungefär tio år sedan lade Sadoff grunden till filmmusikprogrammet på New Yorks universitet. Musik och teater hade funnits där sedan 1925, därför var det ett utmärkt ställe att arbeta med filmmusik på.

Sadoff brinner för att göra filmmusik till ett respekterat ämne även bland musiker. Fortfarande väljer många musiker att betrakta filmmusik som ”inte fint nog”.

– Det kanske är för att man får lön, säger Sadoff med ett leende. Fint eller inte, men många söker till filmmusikprogrammet på New Yorks universitet och långt ifrån alla kommer in. De flesta som söker har redan en kompositörs- eller musikerutbildning i bagaget. Men man ska ändå inte låta bli att söka om man bara hållit på ett litet tag.

– Det har funnits några få undantag, några naturbegåvningar med en potential som varit svår att motstå, säger Sadoff.

Sätt betyg

8

1 kommentar

  1. Emil
    Tror att det är "The Moon and the Son: An Imagined Conversation"

Skriv kommentar