4 tips på hur du skriver bättre filmmanus - intervju med manusförfattare

Stina Sturesson berättar om sitt anarkistiska skrivsätt utan regler och om att skaffa en egen stil. Hennes skrivsätt passar kanske inte alla, men jag tror att alla kan ha nytta av att släppa på reglerna och köra på känsla då och då.

- Som manusförfattare måste man vara nyfiken på människor. Man måste vara en sån som tittar i titthålet när någon går i trappan. Man är nyfiken på vad folk äter även om det bara är makaroner, säger Stina Sturesson.

Stina Sturesson Foto: Martin Svansjö 2007

– Min morfar hade ett förråd i trädgården med ett litet hål som ledde till grannens terrass. Man såg bara fötterna på det gamla paret som bodde där. De sa inte ens något till varandra, man kunde bara sitta och titta på deras fötter. Det tyckte han var jätteintressant. Och det tyckte jag också!

Jaha, var det som barn du satt i skjulet med din morfar eller?

Nej, det var ett par år sedan bara!

Framgång

Efter att ha skrivit ett par lågbudgetfilmer som gjordes i Oakland tog min karriär slut och jag jobbade på ett lager i ett årtionde. Tio år av kroppsarbete. Under den tiden skrev jag tre manus om året. När jag sålde mitt första "Hollywoodmanus" hade jag skrivit ungefär 44 manus! Knepet är att tycka om att skriva. Tycka om arbetet. Den här branschen är tuff, de flesta manus blir det inget av, så man måste tycka om själva skrivandet. Att skriva måste vara en belöning i sig.

William C. Martell från en intervju på screenwritersutopia.com.

Stina Sturesson är 36 år och bor i Malmö. Hon har skrivit ett tiotal pjäser (oräknat de från mellanstadiet) fyra kortfilmsmanus och två tv-serier som gått i SVT. Hennes genombrott var God morgon alla barn (2005).

Vägen till "God morgon alla barn" började i mitten av nittiotalet med att Stina Sturesson skrev pjäser som hon själv satte upp och regisserade antingen för Studieteatern i Malmö eller för en egen teatergrupp som hette "Rädda Teatern". Hon regisserade själv eftersom hon inte litade på att någon annan skulle kunna realisera hennes knasiga pjäser. Det blev hennes skola, att skriva och förverkliga det hon skrivit.

Efter att ha lagt ner väldigt mycket tid och energi på teatern i ungefär tio år utan någon större publik eller erkännande var hon nästan utbränd. Trött på teatern och under en skrivarlinje skrev hon i stället ett långfilmsmanus som hon skickade till SVT på vinst och förlust. Ett av många hon skickat kors och tvärs. SVT gillade det och bad henne skriva ett nytt manus om barns utsatthet vilket resulterade i tv-serien "God morgon alla barn".

Att skriva manus

Jag börjar med att reda ut mina karaktärer. Vad vill de. Vad är de rädda för? Sedan låter jag dem råka ut för så mycket konflikter som möjligt under deras resa mot att antingen få det de vill eller misslyckas med det på ett dramatiskt sätt. Men först och främst måste jag veta vilka karaktärerna är. Jag måste veta allt om dem.

Scott Frank från en intervju på screenwritersutopia.com.

Berättar man för mycket blir tittarna uttråkade eftersom filmen skriver dem på näsan. Berättar man å andra sidan aningen för lite blir de uppmärksamma och börjar gissa eller själva fylla i luckorna, vilket är ett mer tillfredställande sätt att uppleva en film eftersom fantasin aktiveras.

Dan O'Bannon i manusanteckningar till Alien (1979)

Stina Sturesson beskriver sitt skrivsätt som anarkistiskt med väldigt få regler. Hon gör ingen direkt research eftersom hon skriver om mänskliga relationer och använder olika aspekter av sig själv eller människor hon mött när hon formar karaktärerna.

- Om jag får en idé så försöker jag sätta igång utan några större krusiduller. Även om jag inte vet vart det ska leda. Jag sätter inte upp några större ramar eller strukturer i den fasen, såvida jag inte skriver på ett uppdrag. Då gör jag ett treatment. (Handlingen detaljerat utan dialog.) Men när jag skriver av lust brukar det inte vara så jättegenomtänkt.

Historien och karaktärerna växer fram medan hon skriver, hon låter historien leva sitt eget liv utan att fundera för mycket på vart den ska leda eller om det är dramaturgiskt korrekt. Hennes stil blir därför väldigt personlig, vilket hon tror var en anledning till att SVT nappade. Det som driver hennes skrivande är att hon vill ta reda på vad som ska hända med karaktärerna. Hon känner ett slags "mammaansvar" och vill inte lämna dem i sticket.

- När jag har tagit fram dem kan jag inte bara svika dem. Jag måste leda dem fram genom handlingen. Alla karaktärer har ett mål. Det är författarens uppgift att låta dem uppfylla sina mål och knyta ihop säcken för karaktärerna. Vare sig det blir lyckligt eller inte så är det viktigt att det blir något slags avslut. De måste få sin chans att göra och säga det de vill.

Naturlig dialog

Du tar genrekaraktärer och genresituationer, okej? Och slänger in lite verklighet, får dem att låta som riktiga människor, som du och jag och mina vänner och andra människor helt enkelt, och låter dem göra referenser som andra människor gör, som inte filmkaraktärer nödvändigtvis gör, okej? Och låt dem snacka om annat än "Intrigen", du vet? De flesta snackar inte om "Intrigen" i sina liv, okej? Vi svamlar och vi snackar om blaj.

Quentin Tarantino från en intervju av Artisan Entertainment.

Karaktärerna i Stina Sturessons berättelser använder inte speciellt snygg dialog. De avbryter varandra och låter bli att svara på varandras frågor. De upprepar sig och hinner inte ge kompletta svar.

– För mig blir det inte så trovärdigt om man alltid är så bra på att förklara vad man känner. Jag är förtjust i stel konversation. När folk svamlar för att de är nervösa. Genom den skevheten ser man lite av personerna bakom orden.

Hon ger ett exempel från "God morgon alla barn". Rektorn Bengt som suktar efter lärarinnan Gun frågar hur hon får sina kakor så möra och frasiga.

                 GUN
         Man kavlar dem tunt.

                BENGT
         Jaha, hur tunt då?

– Hans sårbarhet kommer fram i dialogen. Han blir nervös när han pratar med henne och vågar inte vara tyst. Det är inte alltid det som sägs som är intressant. Ofta är det vad som sägs mellan raderna som för handlingen framåt. Stina har svårt för att ge konkreta råd för hur man skriver bättre manus och betonar att hon själv i allra högsta grad fortfarande lär sig.

– Man kan säkert bli en skicklig manusförfattare genom att bli en jäkel på en snitsig dramaturgi och på att skapa skarpa, tydliga karaktärer. Allt sådant kan man lära sig på en manusutbildning. Men vill man skriva manus som stannar kvar hos tittarna lite längre än bara för stunden, som skaver och stör lite grann, som får en att börja granska sig själv, då tror jag att det är något annat som krävs. Något som ingen manusutbildning i världen kan lära en. Vill man skriva om människor och deras rädslor, förhoppningar, drömmar på ett djupare plan, tror jag att man först av allt måste inse att man aldrig kan lära sig att "förstå människor" fullt ut. Man kommer alltid att undra och grunna på varför människor agerar som de gör, vad folk egentligen menar när de säger saker, vad deras tystnad betyder och så vidare. Och kanske är det manusförfattarens jobb, att undra. Inte att ge svar.

Stinas tips till manusförfattare

  1. Skaffa dig en bra kritiker som kan läsa ditt material. Någon du kan lita på och som kan vara ärlig.
  2. Tänk inte så långt fram när du är inne i processen. Analysera inte för mycket. Bara skriv på. Risken finns att det blir för tillrättalagt och opersonligt om man inte vågar lita på sin egen känsla. Var inte rädd för det tråkiga och banala, ofta kan du hitta riktiga guldkornshistorier just där.
  3. Ha tålamod. Man får kanske hålla på i många år utan något erkännande. Det är skittråkigt ibland men man får inte tröttna. Det är aldrig lätt, även folk som är inne i branschen får kämpa på hela tiden. Man måste hålla ut, ha tålamod och jobba på.
  4. Gör alla misstag! Det är en del av skrivprocessen.

Biografi

Stina Sturesson har skrivit manus till TV-serierna God morgon alla barn (2005) och Bota mig (2006).

Kortfilmer

  • Trettio (2002)
  • Koka knäck (2002)
  • Ibland går jag omvägar (2002)

Pjäser

  • Det började som en skakning (2000)
  • Nu är det jul igen (1997)
  • Onda andar (1997)
  • Bättre slå än skrika (1996)
  • Det är vansinne, vansinne (1995)
  • Operera mera (radioteater, 2005)

Sätt betyg

65

2 kommentarer

  1. Simon W
    Oj, måste säga att hennes skrivsätt på en hel del punkter påminner om mitt :O
    Jag har ännu inte skrivit så många manus, har max 5 stycken. (Jag är 17 år).
    Men ett manus som jag håller på med just nu är jag riktigt nöjd med! Långt kvar att skriva, men jag vet hur grundhandlingen ska se ut! Och jag hoppas faktiskt att man någon dag får chansen att förverkliga detta manus till någorlunda professionellt filmarbete! Jag älskar att skapa film!
  2. Andreas Ingo
    Intressant att hitta en likasinnad.

    Skriver väldigt anarkistiskt faktiskt.
    Man fastnar så otroligt lätt i prestationsångest,
    att man ska vara så jävla brilliant hela tiden,
    skrivandet är som bäst när man släpper alla krav
    och bara skriver på. För mig är det som en gåta
    som hela tiden uppenbaras. Jag vet inte exakt hur
    det ska sluta eller vad det egentligen handlar om,
    det växer fram under tiden. Jag gillar överraskningsmomentet,
    att det oförutsägbara sker i skrivarprocessen,
    att gå in i mysteriets port och lita till någon slags
    högre inspiration, det är som att improvicera i musik,
    bara det att det gestaltas i bilder.

    Sedan måste man ta det man skrivit om omarbeta det
    så att det blir något av det. I slutändan är det inte alls
    intetsägande, fast det kan verka så från början.

    Jag börjar med en slags vag känsla och försöker fånga
    den, rama in den, och med tiden växer det fram en slags
    förståelse, men man blir aldrig helt färdig.

    Vad betyder det man skapar?

    Tror det är mysteriet som driver mig.

Skriv kommentar