Hon får sitt filmmanus filmat av två olika filmteam

GoKinema 2015

Vad händer när man får sitt filmmanus filmatiserat av två olika filmteam, som dessutom sker helt och hållet inför publik? Följ med Désirée Nordlund som fick se sitt manus komma till liv GoKinema i Göteborg under januari 2015.

GoKinema är ett årligt event i Göteborg i samband med Gothenburg Film Festival. Det är en mötesplats för filmfolk såväl som entusiaster i allmänhet som vill lära sig mer om film.

Filminspelning inför publik

På GoKinema finns ett utställningsområde med kameror, avhuggna huvuden, tekniska nyheter och företagsreklam. Där hålls även seminarier inom olika områden samt ett så kallat Open Set, vilket är en filminspelning inför publik.

På Open Set får ett team en dag på sig att spela in ett filmmanus. Samma sak upprepas sedan under två eller tre dagar, med olika regissörer och filmfotografer. Det verkligen udda är att dessa två nyckelpersoner kommer in sist, och inte först, som är det vanligaste. De får ett kit med manus, crew och i viss mån även skådespelare presenterat för sig och en förfrågan om de vill vara med och tämligen fria händer att tolka manuset.

Ett manus – två filmer

Under 2015 utlyste de en manustävling för första gången. Manuset skulle innehålla en plats, max tre karaktärer och inte vara längre än fyra sidor. De fick in 54 manus från runt om i världen. Ett av dem var mitt och juryn valde det som vinnare. Varför? Därom kan jag bara gissa, men att det var på knappt tre sidor, utspelade sig på en enkel plats och att det var två skådespelare istället för tre gjorde nog sitt till.

Läs manuset: The Kill av Désirée Nordlund

Att få sitt manus inspelat i två versioner är en enorm förmån. Att ha två team av proffs som gör jobbet är spektakulärt häftigt. När jag satt i publiken var det flera som frågade mig hur det kändes att mitt manus ”gjordes om” och vilken version jag tyckte bäst om. Jag kan inte riktigt se det på det viset. Ingen av versionerna är bättre än den andra. De är två olika tolkningar, som båda är väldigt välgjorda och dessutom ligger nära det manus jag skrev. Att det inte blev precis som min vision är ointressant.

Min vision, mitt mål, låg i mitt manus. Att se ett team ta sig an det och göra om det till film är en oslagbar upplevelse. Självklart kan jag tänka mig resultat som jag inte skulle ha gillat, men nu blev det tack och lov inte så, och jag kan ärligt säga att jag gillar båda filmerna.

GoKinema 2015
Foto: Christian Holst

Platsen för min historia var kort och gott angiven som ”Livingroom”. När jag kom in på inspelningsplatsen första gången trodde jag att jag hade gått fel. Vad det än var, så var det inget vardagsrum med all den där bråten. Men det visade sig vara en riktigt häftig plats att spela in på. Jag kan tänka mig att damm och skräp som alltid måste sopas bort från skådespelarnas kläder och blåsas ut på möblerna efter varje tagning inte gjorde livet lätt för teamet, men bildmässigt blev det mycket mer intressant än det vanliga, tråkiga vardagsrum jag hade i åtanke.

GoKinema 2015
Ninja Thyberg och Ardalan Hakimi Fard. Foto: Christian Holst

Dag ett – två homosexuella tuffingar

Dag ett var det Ninja Thyberg som skulle regissera och Dewald Aukema som skulle stå bakom kameran. Framför kameran befann sig Leif Edlund och Ardalan Hakimi Fard. I manuset var karaktärerna en kille och en tjej och här stod nu två killar. En i publiken bredvid mig skrattade och frågade om jag hade varit medveten om könsbytet i förväg. Nej, jag var totalt oförberedd, men samtidigt så kändes det ändå någonstans som ett möjligt logiskt val. Jag själv hade kastat om vem som var man och vem som var kvinna när jag jobbade med manuset för att undvika stereotyper. Att man drar det ett varv till är inte underligt. Eftersom jag själv är kvinna så låg en del av mitt alterego i den kvinnliga rollen och den delen försvann oundvikligen när rollen spelades av en man. Men två homosexuella tuffingar, som var så långt ifrån stereotyp-bögen man kan tänka sig, var befriande och sympatiskt provokativt.

GoKinema 2015 Filmfotograf Dewald Aukema. Foto: Christian Holst

En sak som imponerade på mig väldigt med slutresultatet var hur lite studio det kändes som. Det var något med ljudet och ljuset som fick mig att känna att det var en rivningskåk med raserat tak, trasiga rutor och utekänsla.

Manusmässigt lärde jag mig att avstånd är pengar. I mitt manus hade de suttit i var sin ände av rummet. Här började de på det viset, för att snabbt placera sig inom samma bildruta. Jag har gjort en liknande blunder i ”Walking the Graveyard” där den ena karaktären skulle trava ifrån den andre i vredesmod för att sedan hejda sig – på film kunde han bara ta två steg för att fortfarande kunna vara kvar i bild, och det fanns inte budget för ytterligare en kameravinkel.

En annan sak jag blev väldigt medveten om när jag såg slutresultatet är att jobba mer med att hålla bilden rörlig. Ninja tänkte på det redan från början och hade flyttat fram vissa repliker. I mitt manus utbyter de känslor fysiskt, sedan riktar de pistolerna mot varandra och pratar en hel del innan de skjuter. Det skulle blivit en väldigt tråkig bild. Och antagligen känts väldigt orealistisk också. I slutresultatet var de sista replikerna bortklippta, vilket nog var till fördel. Skulle de sagts skulle de sagts innan och då skulle de stått och hånglat lite väl länge. Klippningen gav en väldigt fin timing i mitt tycke.

GoKinema 2015
Dick Pope och Cecilia Torquato. Foto: Christian Holst

Dag två – bomber och granater

Dag två stod Cecilia Torquato för regin och Dick Pope för bilden. Framför kameran stod idag Leif Edlund igen, tillsammans med Karin de Frumerie, som i sin klädsel och stil verkligen uppfyllde alla upptänkliga förhoppningar om i processen överlevande alteregon.

Denna dag kändes rollerna på inspelningsplatsen ombytta. Dick Pope var den man hörde mest av, inte regissören. Man blir väl inte Oscarsnominerad för ingenting. Den mannen visste hur han ville ha sina bilder och han jobbade väldigt mycket med ljuset. Vad jag förstod var det inte helt lätt för skådespelarna som måste tänka på positioner och hållning så att ljuset föll rätt. Resultatet blev enastående snyggt.

Publiken hade tillgång till hörlurar för att höra det som sades bättre – man satt ju en bit ifrån händelsernas centrum – och det var många som efterfrågade en mick på just Pope.

När det var dags för lunch och jag insåg hur liten del av manuset som var inspelat förstod jag snabbt att något hade hänt med slutet. Skulle någon frågat mig spontant skulle jag sagt att lösningen som valts var en dålig idé, men det här blev faktiskt riktigt kul och välgjort. Men de var ju alla proffs så de hade ju goda förutsättningar för att få det rätt, och lyckades. Varför ändringen i slutet? Ja, ett uppenbart skäl var att de med den perfektionistiska noggrannhet Dick Pope krävde inte skulle hinna filma hela och då tycker jag valet var helt rätt, att göra det man kunde hinna med så bra som möjligt.

GoKinema 2015
Vapenkoordinator Janne Lindqvist och Karin de Frumerie. Foto: Christian Holst

Att vapen skulle vara något särskilt att hantera hade inte föresvävat mig. I min okunskap hade jag förutsatt att man lägger på smällarna i efterhand. Icke. Här fanns en vapen-person som laddade riktiga pistoler med lösa skott och alla medverkande hade öronproppar eller hörselkåpor beroende på hur mycket de syntes i bild. Hur mycket lösa skott det än är kan jag inte tänka mig att någon känner sig bekväm med att ha ett vapen riktat mot sig eller skjuta mot någon. Det är väl inte så att jag kommer att dra mig för att ha vapen i mina manus, men jag fick mig en liten funderare på vad små detaljer kan dra med sig.

Klichéer

Båda regisörerna kommenterade när de blev tillfrågade av moderatorn att filmmanuset innehöll en del klichéer, som de utnyttjade var och en på sitt sätt. Jag har tänkt en del på det. Scenen jag hade i åtanke var inte kliché för mig, utan helt seriös och fullständigt unik. Kanske fick jag inte fram det på ett bra sätt. Kanske gjorde engelskan att det kändes amerikanskt och därmed blev kliché just därför.

Jag valde att skriva på engelska för att reglerna inte var helt klara, men allt på GoKinemas hemsida var på engelska, så jag vågade inte chansa. Kanske hade det känts annorlunda på svenska. Kanske hade det istället för mer seriöst känts fånigt, jag vet inte. Kanske är jag helt enkelt en större beundrare av amerikansk film än de båda regisörerna.

Det har varit två otroligt lärorika dagar för mig och jag hoppas att GoKinema utlyser en manustävling även kommande år så att fler manusförfattare får denna enastående möjlighet.

Se filmerna

The Kill - första versionen
Regi: Ninja Thyberg
Foto: Dewald Aukema, SASC
Skådespelare: Ardalan Hakimi Fard & Leif Edlund

The Kill - andra versionen
Regi: Cecilia Torquato
Foto: Dick Pope

För att se videon, klicka på videon nedan och följ instruktionerna för att se videon.

Sätt betyg

6

3 kommentarer

  1. Cecilia Torquato
    För att klargöra: Dick Pope var myggad, d v s hade en mikrofon på sig. Det hade inte jag, därför var det hans röst som kom ut till publiken. Inte min.
    En regissörs arbete påbörjar långt innan inspelning och fortsätter efter att den är avklarad. I det här fallet påbörjade jag mitt arbete 7 dagar innan inspelning, när jag fick manuset i händerna. Där började jag utveckla idén som utmynnade i ett nytt manus skriven av Johannes Nyholm. ”The Pros” handlar om en inspelning som aldrig blir klar, då vapenansvarig på plats inte kan hålla styr på sina grejer. ”The Kill” skriven av Désirée är en del av handlingen i "The Pros". En film i filmen. Att bildsätta ett manus och tänka igenom scenerier är också en del av regiarbetet. Oftast görs detta tillsammans med fotografen, men Dick anlände dagen innan inspelning och vi fick enbart ett par timmar tillsammans. Vi hann ändå gå igenom manuset och testa våra tankar på set.
    P g a vår korta inspelningstid beslutade jag mig för att ha så få kamerainställningar som möjligt. Jag ville gärna ha en åkning som öppning för filmen där vi skulle följa kvinnan och tro att hon var ensam i huset. Ur skuggan, i slutet av åkningen skulle då mannen dyka upp. Men det mest viktiga för mig var hur den andra delen i filmen skulle gestaltas. Hur skulle ”behind-the-scenes” avbryta handlingen i ”The Kill”? Lösningen var att göra det i en enda tagning. Under inspelningen av The Kill avlossas då ett skott, av misstag. Regissören (som jag spelar) ropar ”bryt!”. Ljuset tänds. Kameran åker bakåt på rälsen, folk rusar in till skådespelarnas undsättning och en ny värld avslöjas. Den riktiga – alltså inspelningen, med allt vad det innebär av lampor och team.
    Vi fick även en fantastisk skådespelarprestation av Dick Pope, som från början var ovillig att synas framför kameran, men som väl på plats klev upp på scen och gav oss den bästa tagningen när han skällde ut den oproffsiga ”weapons coordinator” (skådespelaren Niclas Fransson). Dagen innan inspelningen hade den riktiga vapen koordinatorn gått igenom rörelserna och vapnet med Niclas, så han ”hade det i sig” när det väl var dags för tagning. Jag repeterade även med Leif och Niclas kvällen innan, så deras ”fight” skulle sitta.
    Det var mycket som publiken på Open Set inte fick se vad gäller förberedelser. Men det alla fick förmånen att se var hur Dick Pope arbetar på set. Han valde en svår men mycket vacker ljussättning för ”The Kill”. Att filma mörker kräver sitt ljus. Skådespelarna får stå på märken och en glidning in i skuggan innebär att scenen kanske får tas om. Det var spännande att få arbeta med Dick och med hela teamet som gjorde ett fantastiskt jobb!
    Och en stor tack till dig Desirée! Efter allt, var det "The Kill" som gav upphov till "The Pros".
  2. Désirée Nordlund
    Tack Cecilia, för det klargörandet. Vad synd att du inte hade någon mygga, för det skulle gett bättre balans åt det. Moderatorn hävdade å andra sidan att det bara var skådespelarna som hade myggor, och alla andra hördes via någon allmän ljudupptagning. Något som uppenbart inte stämde.
  3. Désirée Nordlund
    Tyvärr har det visat sig att Gothenburg Studios som anordnar GoKinema inte betett sig seriöst vad det gäller hanteringen av mitt manus. Det känns som de anordnade en tävling för att få ett gratis manus som de trodde de kunde göra vad som helst med och glömde att det kommer en manusförfattare med på köpet.

    Det tog in en annan manusförfattare utan min vetskap eller godkännande vilket är ett brott mot upphovsrätten. När jag försökte få till en deal om att det åtminstone skulle stå rätt på Imdb valde de låstas som filmerna inte har funnits alls och har meddelat att de ska ta ner dem från Imdb. Jag har alltså i slutänden inte fått ut något alls av min manusvinst.

Skriv kommentar