Så fungerar film

När vi tittar på film, tittar vi egentligen på tusentals av stillbilder kallade bildrutor (frames). Varje bildruta visar en något annorlunda bild jämfört med den föregående. När en enskild bild "blixtrar till" på en skärm, fortsätter det mänskliga ögat att se det för en tiondels sekund efter att skärmen blivit svart. Tack vare ögats tröghet så ser vi ett kontinuerligt flöde av händelser i stället för en serie bilder som kommer efter varandra i en snabb takt.

Filmkameran

En filmkamera fungerar i princip som en stillbildskamera förutom att filmkameran tar många bilder varje sekund. Kameramekanismen är dock precisionsbyggd för att köras nästan ljudlöst och därmed undvika att det blandas med ljudinspelning.

Filmkamera av typen Arriflex 535
Foto: Danijel Ivic

Kameralinsen fokuserar en bild, vilket består av ljusstrålar, på en enskild oexponerad bildruta. Bildens gräns är precis definierad av en rektangulär öppning kallad bländare.

Efter att bildrutan har blivit exponerad, stängs en roterande slutare tillfälligt och skymmer bländaren från mer ljus. En metalltand kallad klo griper automatiskt in i "tandhålen" på sidan av filmeremsan. Klon flyttar snabbt den exponerade bildrutan nedåt, och drar samtidigt ner en ny fräsch och oexponerad bildruta. Medan en stoppgripare (register pin) håller den oexponerade bildrutan i exakt rätt position, roterar slutaren och ljuset träffar och exponerar den nya bildrutan.

Filmens stopp-start flyttning kallas ryckvis rörelse (intermittent motion) och denna rörelse görs 24 gånger per sekund. För slow motion filmning, går kameramekanismen snabbare. För fast motion, går mekanismen långsammare än 24 bildrutor per sekund. Bilderna projiceras sedan i normal hastighet, det vill säga 24 bilder/sek.

Oexponerad film ligger i en rulle i ett ljusskyddat magasin, vilket snabbt kan monteras och tas av från kamerahuset. Efter att filmen har blivit exponerad går den till den andra änden av rilmrullen. Den tas sedan av i mörkret och skickas iväg till filmlaboratorium för behandling

Filmen

Filmen är gjord av ljuskänsliga kemikalier kallade emulsion täckta på en flexibel plastremsa som kallas bas. Alla kameror kan använda svart/vit eller färg film. Filmlängden uttrycks i feet eller meter, men standard bredderna är angivna i millimeter.

Den äldsta filmen i aktuellt bruk är 35 millimeter bred. Denna storleken var egentligen introducerad i slutet av 1800-talet, och blev tidigt standardbredden för filmer. Filmer gjorda för TV är ofta inspelade på 16 millimeter bred film. Hemmagjorda filmer är 8 millimeter breda (men numera har videon tagit över på hemmafronten). Desto bredare film, desto större yta av bildrutan och desto större upplösning (detaljer). Film som är projicerade på biografer visar den största bilden och använder alltså den största filmstorleken. Någon enstaka gång filmar en filmmakare med 70 millimeter film, vilket är extremt dyrt men ger också exceptionellt skarpa bilder på duken.

Ljudspåret

Ljudspåret är ett smalt band inspelat på sidan av filmen. Mer information om hur ljudet är mixat och inspelat på band innan det överförs till filmen finner du i artikeln Så görs en långfilm. Ljudspåret på filmen är en fotografisk inspelning som optiskt kan spelas upp i en projektor.

Ljudet överförs från det magnetiska bandet till den fotografiska filmen genom en galvanometer, ett instrument som reagerar till varierande elektrisk ström. I hjärtat på galvanometern sitter en spiralfjäder som vänder sig när en elektrisk ström går genom den. Avståndet och riktningen som sprialfjädern vänder sig på varierar beroende på strömmens riktning och styrka. I detta fallet, produceras strömmen av det inspelade ljudbandet. En kilformad (triangelformad) stråle av ljus projiceras på en spegel som sitter fast på galvanometerns spiralfjäder. När spiralfjädern darrar i förhållande till ljudet darrar även spegeln, vilket i sin tur gör att den kilformade ljusstrålen skakar. Denna skakande ljusstråle reflekteras genom en triangelformad bländare på filmen. Denna metod producerar en kontinuerligt ändrande yta av exponerad film vilken på engelska kallas variablearea sound recording.

Projektorn

Projektorn återger filmens ljud och kastar den visuella bilden på en duk. Precis som kameran, har projektorn tänder som drar filmen genom projektorns mekanism. Den använder också ryckvis rörelse-principen för att hålla varje bildruta stadigt när den projiceras. Några av de tidigaste filmkamerorna kunde till och med användas som projektorer.

I moderna projektorer, hindrar en roterande slutare ljuset att nå filmen innan varje bildruta är stabil. Sedan låter slutaren ljuskällan lysa genom filmen och projicera bilden genom fokuseringslinsen och därefter på duken. För att minimera flimmret i bilden genererar slutaren två korta "blixtrar" av ljus för varje projicerad bildruta istället för en lång. På en sekund av film projiceras alltså 24 bilder/sek, men genom "blixtarna" blir det istället 48 bilder. Vissa projektorer använder en pulserande ljuskälla vilket gör den roterande slutaren överflödig.

Projektormekanismen måste också tillåta olika principer för ljud och bild återgivning. När bilden projiceras på duken, rör sig filmen ryckvis, som beskrivet ovan. Men ljudet kan bara läsas (återges) från filmen i en kontinuerlig rörelse. För att lösa detta problem, läser ljudhuvudet ljudspåret efter att filmen passerat linsen och rör sig i en kontinuerlig rörelse igen. För att lösa problemet med bild och ljud som inte återges samtidigt, måste ljudet spelas in före den motsvarande bilden visas. På till exempel 35 millimeter film är ljudspåret 20 bildrutor före den motsvarande bilden.

För att återge ljudet, skickar en tonlampa (exiter lamp) en smal stråle av ljus genom det fotografiska ljudspåret. Variationerna av ljusets framträngande på andra sidan konverteras till elektriska impulser med hjälp av en fotoelektrisk cell. Dessa små elektriska imulser förtärks sedan kraftigt och matas in i biografens högtalarsystem, vilka konverterar impulserna till ljud igen. Om en film har stereo eller surround ljudspår, spelas åtskilliga ljudspår in på magnetiska remsor. Remsorna läses sedan av projektorer utrustade med magnetiska återgivningshuvuden.

Duken

Den typsika biografduken är gjord av plast som fästs på en metall- eller träram och är täckt av miljoner av små glaspärlor. Pärlorna skapar en mycket reflekterande yta som ser lika ljus ut var man än sitter i biografen. Dukarna varierar i storlek, beroende på hur stor biograferna är. I de flesta länder har trenden varit mot mindre dukar för att passa de små multipel-dukarna som har dök upp i slutet av 1900-talet.

Ljudsystemets högtalare är placerade bakom duken, vilken har tusentals små hål som släpper ut ljudet. Det finns 3 till 6 hål per kvadratcentimeter. Hålen är så små att de inte kan ses av publiken, men ljudet ser ut att komma från bilden själv.

Sätt betyg

32

5 kommentarer

  1. Magnus
    Magnus skriver:
    Trevligt med en artikel som beskriver film på ett
    enkelt sätt.
    Några synpunkter har jag förstås, det optiska
    ljudet på 35mm ligger bara 20 rutor före bilden och
    sedan 70-talet används optiskstereoljud med två
    optiska ljudspår på filmen som efter avkodning
    lämnar ut vänster, mitt, höger, effekt och en
    lågbaskanal. Vilket förvisso nu mera har utklassats
    av dom digitala ljudsystemen som har mellan 6 - 8
    kanaler, men det optiska finns fortfarande kvar som
    backup.
  2. Mia Olofsson
    Mia Olofsson skriver:
    Jättebra!
    ska arbete om rörlig bild i teknikhistoria och denna sida hjälpte mig en massa!
    tack :)
  3. Jonas olsson
    Jag skulle vilja veta vilket å filmkameran uppfanns. Annars en jätte bra sida, har hjälpt mig väldigt mycket




    Tack :D
  4. nillis
    Tack för info.
  5. therese
    filmkameran uppfanns år 1882 av Étienne Jules Marey.
    Skriver ett arbete om filmkameran i Teknik.

Skriv kommentar