Så fungerar tidkod

Om du vet vad en klocka är så har du förmodligen inga problem att förstå tidkod. Tidkod (TC) är nämligen en rullande klocka - fast mycket exaktare och ger varje bildruta på bandet sin sin egna unika adress så att utrustningen och man själv kan hitta rätt när man söker efter den. En tidkod identifierar alltså materialet och den möjliggör också en rutexakt redigering.

Hur tidkoden fungerar

Tidkoden är en digital signal som spelas in på videobandet, antingen helt separat på ett ljudspår, eller inbakad tillsammans med själva videosignalen.

Tidkoden innehåller i princip en rullande klocka i timmar, minuter, sekunder, bildrutor och ibland även en märkning av fält 1 eller 2. Tidkoden 01:35:12:04 innebär 1 timme, 35 minuter, 12 sekunder och 4 bildrutor. I vårt TV-system (PAL) går det 25 bildrutor/sek (en bildruta är därmed 0,04 sekunder lång).

Exempel på tidkod: 01:35:12:04

1 tim, 35 min, 12 sek och 4 bildrutor.

Användandet av tidkod

Man kan säga att tidkoden har två olika användningsområden. Det första är för att identifiera materialet som man arbetar med. Det är bra när man spelar in på ett flertal videoband och vill ha koll på var och en av scenerna.

Med professionell utrustning räcker det med att bara knappa in tidkoden, så letar maskinerna automatiskt upp den plats där materialet ligger. Man behöver alltså inte själv spola fram och tillbaka för att titta igenom banden. Men det förutsätter att man gjort en ordentlig bandlogg, varpå man skrivit ner varje scen och tagnings tidkod. Här är ett exempel på en enkel bandlogg:

01:20:00:00
Första tagningen. Lite överexponerad.

01:26:12:06
Andra tagningen. Bra exponering men lite
skakig kamera i början, men resten går att använda som klippbilder.

01:33:45:23
Tredje tagningen. Bra exponering. Använd!

För det andra så kan man få en rutexakt redigering med tidkoden. Vanliga videobandspelare för konsumentbruk har oftast en precision på en eller fler sekunder, men med hjälp av en tidkod kan man få klippen exakt var man vill. Tidkoden behövs visserligen inte när man redigerar icke linjärt, dvs på dator, men används oftast ändå som en intern tidkod. Denna interna tidkod kan man bland annat använda om man vill överföra formatet till ett annat proffsformat, eller om man funderar på att göra en slutredigering.

Ge varje band en egen timme

Tidkoden är uppdelad i 24 timmar, vilket man kan utnyttja genom att ge varje band en "egen" timme. På så vis kan man lättare hitta banden och risken för missförstånd minskar.

Band #1: 01:00:00:00
Band #2: 02:00:00:00
Band #3: 03:00:00:00
... och så vidare

User-bit

Professionella kameror har dock något som kallas User-bit (U-bit), vilket är ett extra lagringsutrymme (som sparas i bildsläcksfasen) där man kan knappa in datum, tagningsnummer, bandets nummer osv.

Olika tidkoder

Det finns naturligtvis också många slags tidkoder. Den vanligaste formen av "tidkod" är egentligen räkneverket. Även om räkneverket inte lagrar tidkoden på videobandet så är detta det närmsta man kan komma tidkod.

Räkneverket

Räkneverket är videobandspelarens egna "tidkod" och är alltså oberoende av den "riktiga" tidkoden på videobandet. Räkneverket bygger på så kallade CTL-pulser, som är pulser som är inspelade på videobandets kontrollspår. Dessa pulser baseras på den föregående punkten i kontrollspåret och kan därför ändras så fort man startar videon på ett annat ställe. Den ger därför ingen relevant information var man egentligen befinner sig på videobandet. När man sätter i ett nytt band i videobandspelaren brukar räkneverket nollställas.

LTC-kod

Longitudinal Time Code eller LTC är en longitudinell tidkod som spelas in på videobandets ljudspår. LTC-koden kan endast läsas då bandet är i rörelse.

VITC-kod

Vertical Intervall Time Code. VITC-kod (uttalas vits) inbakas med själva videosignalen och spelas in på ett par bildlinjer utanför den synliga bilden, nämligen på den så kallade bildsläckfasen. Detta gör att den inte tar någon större plats på videobandet. VITC-koden kan därför läsas i alla hastigheter, inklusive stillbild.

SMPTE/EBU-kod

Detta är den standardiserade tidkoden betsående av 80 bitar per videobild. SMPTE-koden har även U-bit.

Generering och läsning av tidkod

För att få en tidkod på ett videoband används en så kallad tidkodgenerator (timecode generator), vilket betecknas av Tcgen på videokameran. Tidkodsgeneratorn kan antingen vara inbyggd i kameran eller användas separat. För att sedan läsa tidkoden används en tidkodläsare som oftast visar tidkoden i ett teckenfönster direkt på TV-monitorn.

När det gäller VITC-koden måste den alltid spelas in samtidigt som inspelningen, eftersom den är "inbakad" i videosignalen. Övriga tidkoder kan tillföras när man exempelvis spelar över ett Super-VHS band till Betacam SP.

När man spelar in ett videoband med tidkod är det väldigt viktigt att få en stabil kod utan avbrott. Varje gång man startar och stannar videokameran får man ett "hopp" i tidkoden på någon sekund. Då gäller det att spela in ett par sekunder extra både före och efter tagning, till exempel tio sekunder.

När man använder tidkodade band kan man heller inte backa videobandet, utan att rubba tidkoden. Om den rubbas kan man få problem i redigering och därför spolar man inte bandet fram eller bakåt förrän bandet är färdiginspelat.

Free run

Med funktionen "free run" låter man tidkoden löpa så länge videokameran är påslagen. Om man stannar bandet fortsätter tidkoden ändå. Detta är framför allt användbart när man filmar med flera kameror som man sedan vill synkronisera vid redigeringen.

Rec run

Med "record run" däremot, spelas endast tidkoden in då videobandet är i rörelse. Rec run användas när man arbetar med en videokamera, som man inte behöver synka upp med andra kameror.

Sätt betyg

5

Skriv kommentar