Filmåret 2003

Jag såg något underligt när jag besökte en god vän i Stockholm. En drös uteliggare hade slagit upp tält utanför Filmstaden Söder på Medborgarplatsen. Väl hemma i Växjö hade samma fenomen spridit sig hit. Mystiskt, vad håller de på med? När jag närmade mig dem upptäckte jag till min stora förfäran att de alla var påtända, pratade på ett konstigt språk och hallucinerade om dvärgar och alver. Jag gick chockad därifrån.

Trilogiernas eller uppföljarens år

Årets filmutbud har självklart dominerats av amerikanska blockbusters, fast det har även varit ett mycket bra svenskt filmår. Man kan kanske kalla filmåret 2003 för "trilogiernas avslutande". Tre avslutande delar i tre efterlängtade trilogier. Arnold Schwarzenegger återkom i Terminator 3: Rise of the Machines och gjorde en parodi på sig själv men tyvärr inte alls i samma klass som de övriga två. The Matrix Revolutions infriade inte sina förväntningar efter första filmen som jag för övrigt inte tyckte var så bra. Peter Jackson sopade golvet med alla då Sagan om Konungens Återkomst hade premiär i slutet av december. Det maffigaste som visats på bio, vilket ögongodis - visst finns det invändningar men man ska inte klaga på småsaker, ASBRA.

Men faktiskt så är det fler uppföljare detta året än avslutande delar i trilogier: The Matrix Reloaded, X-Men 2, Bad Boys II, Charlies Änglar 2: Utan Hämningar, Tomb Raider 2: The Cradle of Life, Shanghai Knights, 2 Fast 2 Furious, Analyze That, Legally Blonde 2, Final Destination 2 och så vidare.

Fullt ös med serietidningsaction

Året har även gått i serietidningens tecken där amerikanerna öst ur sig seriefigurhjältar på vita duken. Jag har personligen inga som hels problem med det, utan tycker att många bra filmatiseringar gjorts i år på seriefigurer. Dels beror det på att specialeffekterna nu på senare år revolutionerats och blivit så bra att man kan göra serietidningarna rättvisa. Men även att kunnigt yrkesfolk med en drivande regissör med höga ambitioner lyckats förmedla dessa historier med realistisk förankring i miljön är beundransvärt.

En härlig överraskning blev Bryan Singers uppföljare X-Men 2 med årets häftigaste anslag där Kurt Wagner/Nightcrawler (Alan Cumming) sussar fram i Vita Husets korridorer och slåss mot Presidentens alla livvakter. Betydligt större budget än första X-Men filmen (2000), betydligt bättre och betydligt kraftfullare är den i det rätta sammanhanget en riktigt uppföljare.

Ang Lees tolkning av Hulk tillhör också favoriterna och det är en film som bara blir bättre för varje gång man ser den. Ska ärligt säga att jag gick från biografen med blandade känslor men väl efter den sjunkit in och jag köpte dvd:n och såg om den fanns det inget tvivel. Lyckades även hitta många filmreferenser i den allt från Jurassic Park (1993), Frankenstein (1931), King Kong (1933) som i sig är en referens till "skönheten och odjuret" till Alfred Hitchcocks klassiska mästerverk Studio i Brott (Vertigo, 1958) med James Stewart.

Den kända kompositören Danny Elfman (Batman, 1989) har starkt präglats av Bernard Herrmanns filmmusik från Studio i Brott när han gjorde musiken till Hulk, vilket nog inte är en tillfällighet.

Brittiskt försök till zombiefilm och svidande samhällskritik från Japan

Jag hurrade och hoppade av glädje när jag hörde att en ny zombiefilm skulle komma på bio. Den engelska regissören Danny Boyle (Trainspotting, 1996) står för regin. Alla beskriver filmen 28 Dagar Senare (28 Days Later, 2002) som en zombiefilm vilket jag absolut inte håller med om. Tyvärr så blev jag otroligt besviken, första halvtimmen är underbart spännande då man få se Londons centrala delar helt ödelagda men sen går det bara utför och mot slutet när huvudrollen blir Rambo skiter sig allt. Och varför spela in den på video?

Här är tre orsaker till att 28 Dagar Senare inte är en zombiefilm:

• Titeln ska vara mörk, djup och helst innehålla ordet dead.
• Zombiefilmer har alltid allvarliga budskap som förknippas med världens undergång och helvetet på jorden. De har även aldrig ett avslutande eller lyckligt slut.
• Och viktigast av allt: zombies kan INTE SPRINGA - de går långsamt stela, hasande fram. I 28 Dagar Senare springer de hela tiden.

Nä usch, ser hellre George A. Romeros zombietrilogi eller Lucio Fulcis The Beyond (E tu vivrai nel terrore: L'aldilà, 1981). Även en varning ska utföras: akta er för den svenska dvd-utgåvan av George A Romeros klassiska mästerverk Night of the Living Dead (1968) där man ersatt gamla scener med nyinspelat material, KULTURMORD.

England och Irland samproducerade filmen Magdalenasystrarna (The Magdalene Sisters, 2002), ett skrämmande, omskakande drama om vad som verkligen föregick i Magdalenasystrarnas hem för s.k. "fallna kvinnor" under 60-talet på Irland. Hemmet styrs med järnhand av nunnan (eller djävulen) Bridget utmärkt spelad av Geraldine McEwan.

I slutet av januari hade den japanska filmen Battle Royale (Batoru Rowaiaru) från 2000 premiär. Ärligt talat ska det ta så långt tid för en film från Asien att komma hit? Missa inte denna: minst sagt lite udda film, mycket våldsam och mycket samhällskritisk med kraftfulla paralleller till alla dokusåpor som körs runt om i världen. Och ett oroande budskap om vad som är underhållning och hur långt det få gå.

Filmhistoria skrevs då Russian Ark (2002) hade premiär. En 96 minuters film, filmad i en enda tagning, med tvåtusen skådespelare och tre live orkestrar: får vi följa med en Fransk aristokrat genom det berömda museet Eremitagets 33 rum i St Petersburg - en färd genom trehundra års rysk historia. En spännande film som både är tråkig och mästerlig, ojämn och svår men lätt att beundra.

Årets vackraste film Hero (Ying xiong, 2002) är gjord av Kinas kändaste regissör Yimou Zhang (Den Röda Lyktan, 1991) med martial art-actionhjälten Jet Li i huvudrollen. En actionfylld historia som är uppdelad i fem berättelser där var berättelse har sin speciella färg. Hero är ingen linjärberättad historia vilket handlingen lider av men om man ser det ur en annan vinkel så är det en känslofylld film med fantastiska vyer och stötskön wire fu-slagsmål.

Konstigheter på den svenska landsbygden och allvarets återkomst

Svensk film kan man säga har gått i korvkioskens tecken med koppling till landsbygden. Trollhättan har på senare år blivit Trollywood där en uppsjö av svenska filmer spelats in även dansken Lars von Trier har filmat här senast med den experimentella Dogville (2003).

I regissören Lisa Ohlins misslyckade återkomst till filmduken, Tillfällig fru sökes, är korvkiosken platsen där allt utspelar sig, och Ulf Malmros galna landsbygdkomedi Smala Sussie blir en korv i vrångstrupen ett viktigt avgörande. Mest dramatik skapar Josef Fares i den lite ofullständige actionkomedin Kopps där korvkiosken "blir utsatt för en vilseledande manöver á la Die Hard 3" som resulterar i fyrverkeri.

Men vi har inte bara fått använda skrattmusklerna när vi gått på svensk biofilm i år. En våg av allvarliga filmer som Kristian Petris Detaljer efter en pjäs av Lars Norén, Björn Runges nya film Om jag vänder mig om och Reza Baghers Capricciosa där en 17 årig pojke tvingas ta en vuxens ansvar för att hålla ihop familjen efter moderns död. Den först nämnda är även kritikernas favorit.

Norge och Sverige samproducerade den svarta komedin Psalmer från köket (Salmer fra kjøkkenet) och även i år fick vi en tröttsam film av Colin Nutley med - ja, gissa vem - efter Liza Marklunds deckare Paradiset. Filmen utspelar sig tiden före förra filmen Sprängaren (2001) men är lika dålig. Läste Sprängaren något halvår innan den blev film och grät, fan vad dålig. Varför göra film på dåliga böcker?

På tal om böcker: icke att förglömma Mikael Håfströms Ondskan efter Jan Guillous berömda självbiografiska bok om Erik Ponti (Andreas Wilson) som går emot internatskolan Stjärnbergs "kompisuppfostran". En av Sveriges bästa filmer i år som jag hoppas vinner Guldbagge för årets bästa film.

Flera lite udda filmer än vad som vanligt viss produceras fram av SFI har dykt upp på vita duken i år. Vilket jag är mycket glad över, danskarna har lite väl länge sopat golvet med oss. De är fortfarande mycket bättre på karaktärer och personporträtt, titta bara på dogma-mästerverken Älskar dig för Evigt (Elsker dig for evigt, 2002) och Festen (1998). Men i år har det inte kommit något extravagant från grannlandet. Om man bortser från Lars von Trier som gör film i Trollywood.

Årets bästa film och tre andra filmer ni inte får missa

En film ni absolut inte får missa men lätt kan göra är Auto Focus (2002) om den verklige skådespelaren Bob Crane vars enda karriärhit var tv-serien Hogans Hjältar (Hogan's Heroes, 1965-71). I Sverige visades serien i början på 80-talet. Filmen handlar om Cranes destruktiva livsstil som sexmissbrukare vilket bryter ner honom. Crane utmärkt spelad av Greg Kinnear (Livet från den Ljusa Sidan, 1997) som går från den gode lite naive Bob till en mörk, ond Bob. En fascinerande film som använder filmmediet perfekt. En film alla filmintresserade borde se!

Paul Thomas Andersons Punch-Drunk Love (2002) med komikern Adam Sandler i sin första seriösa huvudroll är en njutning i sig. Handlar om den skygge Barry Egan (Adam Sandler) som har sju irriterande systrar och trevande söker efter kärleken. En härlig psykologisk bubblande känsla genomsyrar filmen. Gå inte in med förhoppningen att ni ska asgarva som åt en vanlig Sandler-komedi, då lär ni bli grymt besvikna.

En av årets bästa film är ingen spelfilm utan en dokumentär, Michael Moores Bowling for Columbine (2002). Ett mästerverk som inte lämnar någon oberörd. Fullt med träffsäkra och obehagliga möten med "idiotamerikanen" där Moore går emot hela den amerikanska livsstilen, historien och framför allt vapenindustrin. Kan låta tråkig men det är det långt ifrån! Med hjälp av humor och ironi, gjort på ett tilltalande och underhållande sätt - trots det strikta ämnet visar Moore en sjuk sida av Amerika. Han utgår från den skrämmande tragiska händelsen 1999 då två tonåringar tog till vapen och kallblodigt sköt ner 13 skolkamrater på Columbine high school i Colorado. Moore försöker förstå de bakomliggande orsakerna till varför de gjorde detta hemska dåd. En viktig film alla borde se!

Årets bästa film kommer faktiskt från Brasilien, Guds Stad (Cidade de Deus, 2002) av regissören Fernando Meirelles. Utspelar sig i ett fattigkvarter i Rio de Janeiro som styrs av kriminaliserade ligor och tonårsgäng. Mycket våldsam utan att moralisera eller glorifiera gangster-livet och fullt med klassiska fallgropar som tillbakablickar, berättarröst och textskyltar men även här lyckas Meirelles perfekt. En fascinerade och otroligt snygg film där olika färgskalor och filmstilar används i en salig röra. Trots all denna yta glöms aldrig människan bort och en vardaglig genuin känsla präglar filmen.