Klippningen, eller redigeringen som det heter med videoteknik, är en väldigt skapande process. Personligen tycker jag nästan att redigeringen är den mest kreativa tillfredställelsen av filmarbetet. Sakta men säkert ser man hur sitt material sätts ihop och struktureras till en färdig film. Du kan nämligen klippa så att ditt filmade material får fart, stämning eller rytm.

Tips: Det kan vara bra om någon annan än den som klipper filmen tittar igenom den, då det är lätt hänt att man blir "blind" för sina egna fel. Personen som tittar igenom den har då också lättare att förhålla sig objektiv till filmen än den som klipper den.

Olika bildväxlingar

Raka klipp är det absolut vanligaste sättet att växla bild. Dessa bildväxlingar bör komma med variation för intressets skull.

Bildväxlingarna bör komma med variation.

Raka klipp

Som sagt det vanligaste sättet att växla bild. Ger ny information som hänger samman den föregående bilden. Undvik att klippa mellan allt för lika bilder så det ser ut som om motivet hoppar till, så kallad jump-cut.

Övertoning

När bilderna "flyter samman" och mixas illustrerar ett hopp i tiden. Långsamma övertoningar ger en lugnande känsla och används oftast vid harmoniskt berikade skeenden. En övertoning i en actionfylld boxningsmatch skulle då få en konstig effekt.

En väldigt kort och snabb övertoning (på cirka 2-3 bildrutor) uppfattas oftast som ett "mjukt" klipp. Ögat hinner inte uppfatta övergången mellan de två bilderna och tror det ser ut som ett klipp, men ett mjukt sådant. En del använder även övertoningar för att maskera jump-cuts.

Upp- och nedtoningar

Visar också ett hopp i tiden, exempelvis nästföljande dag jämfört med den föregående bilden. Nedtoning (eller fade) sker på det viset att bilden gradvis blir mörkare tills den är helt svart. Upptoning sker vice versa. Upp- och nedtoningar har en effekt att "bromsa upp" berättandet och användas för att avgränsa helheter.

Trick

Digitala trickningar mellan bilderna gör att bilden bläddrar likt en tidningssida, snurrar runt och försvinner in i en annan bild etc. Dessa trick är oftast till ingen nytta, så använd inte tricken för mycket. Ett vanligt trick för film är att visa att tiden har gått genom en så kallad clock-wipe, vilket innebär att bilden byts genom en klockliknande effekt som snurrar runt 360 grader.

Kreativa klippningssätt

Det finns många kreativa sätt att klippa film, men det bygger alltid på vissa regler. Att bryta mot dessa grundregler är dömt att misslyckas.

Om man visar ett hus på en gata och därefter klipper in till ett vardagsrum kommer tittaren att uppleva att de befinner sig i huset från den föregående bilden.

Bilder som kommer efter varandra hör alltid ihop - om det inte visas tydligt att de inte gör det. Om en bil kör full fart i bild och vi därefter visar en stor mur kommer publiken tro att bilen är på väg in i muren.

Bilder som kommer efter varandra hör alltid ihop - om det inte visas tydligt att de inte gör det.

Delade tagningar (sammanställningar)

Innebär att man klipper mellan olika motiv inom samma tagning. T.ex. mellan föräldrarna och barnets ansikte för att visa uttrycket när barnet får en present, respektive föräldrarnas ansikte när de ser barnets glädje.

Länkade handlingar (sammanställningar)

En av de självklara valen vid klippning, som innebär att man delar upp en scen i flera olika klipp. Ett klipp per scen kan i längden bli långtråkigt.

Parallella handlingar (sammanställningar)

Innebär att två handlingar som sker samtidigt växelklipps, vilket antyder att handlingarna har med varandra att göra. En bil som kör åt höger i bild och en bil som kör till vänster upplevs som att de kör mot varandra. Om man sedan visar att de kör mot något annat får man en komisk effekt.

Associationsklipp (sammanställningar)

Två klipp som tillsammans förändrar budskapet. Det ena syftar till det andra, t.ex. om man filmar en instängslad boskapshjord och en tagning med folkmassor vid rusningstid. Det antyder det omänskliga i stadslivet. Kan dock lätt missuppfattas och det gäller att publiken är vaksam.

Tidsförlängande klipp (tidsförändring)

Att klippa mellan en händelse som filmats ur flera olika vinklar så att händelsen "tänjs ut" och blir onormalt lång. Används ofta vid explosioner och bilkrascher.

Tidsförkortande klipp (tidsförändring)

Klipp som direkt hoppar över exempelvis transporter från ett ställe till ett annat. Kan antingen göras genom att en person åker bil i stadsmiljö för att sedan befinna sig i skogsmiljö, så kallad miljöförändring. Att försvinna ur bild och komma in i nästa förkortar även det tiden. Alternativt kan man lägga in klippbilder på någonting annat, så att man effektivt klipper ner händelseförloppet.

Direkt hopp (tidsförändring)

Ett effektivt sätt att antyda tidens gång är att direkt klippa till en ny bild, men på samma plats. T.ex. från ett litet barn vid en gungstol till ett större barn vid samma gungstol. Är miljön och rekvista ungefär densamma upplevs det som samma barn.

Montage (tidsförändring)

En snabbt klippt sekvens med en serie temamässigt sammanlänkade tagningar. Med övertoningar och andra övergångar skildrar detta effektivt och suggestivt ett händelseförlopp, en utveckling hos en person eller ett annat förlopp som inte kan skildras i verklig tid. Fler exempel är en snabb växling från höst till vinter och vidare till vår, som skildrar tidens gång.

Rytmiska klipp (rytm)

Klipp som skapar en "puls" (oftast till musikvideos där man klipper i takt med taktslagen), eller på annat sätt så att tittaren känner en rytm.

Orytmiska klipp (rytm)

Orytmiska klipp väcker tvärtom disharmoni hos tittaren. T.ex. när man vill skapa ett kaos i ett händelseförlopp eller ett inre kaos hos en karaktär.

Jump-cut (rytm)

Att klippa mellan allt för lika bilder kallas jump-cut, eller hoppbild på svenska, och är en form av orytmiskt klipp. Det ser då ut som om motivet "hoppar till" eftersom bilderna är alldeles för lika.

Rörelseklipp (överbyggande)

Att klippa mellan bilder med rörelse som "klaffar" med varandra. En boll som skjuts iväg från en fotbollsarena i England och landar vid kinesiska muren upplevs som om bollen faktiskt flugit över halva jorden.

Gemensamt klipp (överbyggande)

Att klippa mellan två olika bilder med samma typ av övergångsmotiv. T.ex. att klippa från en apelsin i en fruktskål inomhus till en skinande sol utomhus. Solen och apelsinen är då det gemensamma klippet, men man befinner sig nu på en anna plats.

Repetetiva klipp (spänning)

Genom att upprepade gånger klippa fram och tillbaka mellan samma två eller tre tagningar skapar förväntningar och ökar spänningen. T.ex. vid parallelklippning när två bilar kör mot varandra, ökar spänningen om musiken "stiger" samtidigt som bilderna klipps snabbare och tätare.

Detta är en variant av det tidsförlängande klippet, men man upprepar samma klipp flera gånger.

Takten (spänning)

En standardmetod, som ibland utnyttjas för mycket, är att öka farten och spänningen genom att öka takten i klippningen. Ofta använd i bil- och jaktsekvenser. Om man lägger en serie korta scener efter en lång scen så kommer tempot genom kontrastverkan att kännas ännu högre.

Lägg en serie korta scener efter en lång scen, så kommer tempot genom kontrastverkan att kännas ännu högre.

Chockklipp (överraskningar)

Ett klipp som kommer när man minst anar det. Om man vid en sakta och mjuk panorering över fina landskap plötsligt klipper in ett monster får man en chockeffekt.

Flashruta

Ett klipp (t.ex. helt vitt) endast ett par bildrutor långt, med syfte att lura ögat. Brukar oftast simulera en fotoblixt.

Tidsförkortning

Att klippa film (och att göra film över huvud taget) innebär en hel del tidsförkortning. Det innebär att man klipper bort allt ointressant, såsom transportfärder och andra tråkiga saker. Vem orkar egentligen titta på när någon åker bil eller sover en längre tid? Därför hade dokusåpan Big Brother inga succesiffror att visa upp klockan tre på natten.

Ett grundläggande fel är att många tar för långa scener utan att byta bildutsnitt, position eller bildvinkel. En scen måste vara väldigt intressant om man ska orka titta på den i flera minuter utan variation.

Hur lång ska då en scen vara? Det beror helt och hållet på innehållet i scenen. Filmar du en helbild där det är många personer och detaljer med, måste scenen vara så pass lång att tittaren hinner uppfatta innehållet. En närbild däremot kan vara betydligt kortare, eftersom den inte innehåller så mycket information.

Har du möjlighet att i efterhand redigera dina bilder, har längden på scenerna inte lika stor betydelse vid själva inspelningen. Vid redigeringen kan du alltid korta ned det som är för långt. Det är svårare att göra korta scener längre.

Rörelser och bildavsökning

Bilder där kameran rör sig är inte speciellt bra att klippa mellan, eftersom man då kan få en chockeffekt om man klipper mellan allt för olika bilder, t.ex. en stillastående och med en rörlig kamera. Är däremot rörelserna synkade, eller "klaffade" som det kallas, går det emellertid bra.

Däremot skall man klippa mellan bilder där motivet rör sig, så att tittaren inte märker klippen utan tror att allt hänger ihop. Vänta därför inte med att motivet har gått ur bilden helt utan klipp lite tidigare så att man inte sitter och stirrar på en bild där ingenting händer.

När man klipper mellan snabba bilder är det också viktigt att motivet befinner sig på ungefär samma ställe som i den föregående bilden. Då behöver de inte irra runt med ögonen för att hitta motivet, utan kan koncentrera sig på bildens innehåll. Detta är mycket viktigt att lägga på minnet och kallas bildavsökning. När ett klipp är bra märks det inte, det bara känns.

När ett klipp är bra märks det inte, det bara känns.

Kontinuitet

Som jag skrev innan så måste rörelserna även "klaffa". Innehållet i bilden får plötsligt inte ändras utan att det visas på något sätt. Pennor får inte försvinna, glasögon får inte tas bort, klockor i bakgrunden får inte ändras m.m. Med klaff menas också att rörelserna i en bild fortsätter naturligt i nästa bild.

Anta att vi filmar en person i helbild som lyfter en kaffekopp. Precis när koppen är under hakan klipper vi till en närbild på munnen. Hur skulle det se ut om kaffekoppen redan befinner sig vid munnen och är på väg ner mot bordet igen? Nej, de två bilderna måste stämma överens med varandra i rörelsen. De måste "klaffa". Kaffekoppen måste vara på exakt samma plats i slutet av första bilden och i början av andra bilden.

För att uppnå klaff med en kamera får man helt enkelt filma skeendet två gånger, med olika bildutsnitt. En helbild när koppen lyfts från bordet och sedan en närbild på personen som dricker ur koppen. Man bestämmer sedan vid redigeringen var de olika bilderna ska klippas för att bli snyggt och uppnå klaff.

Om man planerar att bryta mot dessa regler gäller det att vara tydlig, för här är det lätt till missförstånd.

Att tänka på

• Använd rörelser i klippen.
• Undvik att klippa i kamerarörelser.
• Undvik att klippa mellan alltför lika bilder, ett så kallat jump-cut, då det ser ut som om motivet hoppar till.
• Variera bildutsnitt och kameravinkel.
• Bildavsökningen - ligger motivet rätt i bild?
• Blick- och rörelseriktningar - tittar personerna på varandra vid dialogscener?
• Ta alltid utförliga kontinuitetsanteckningar, så att skådespelarna har rätt kläder i rätt tagningar etc. Tänk också på 180-graders-regeln.

Tips vid klippningen

• Ta alltid mycket (och olika) bilder på motivet. Det ger större valmöjlighet vid klippningen att kontrollera längden och tempot i scenen.
• "Överlappa" bilderna, dvs ta flera bilder med olika bildutsnitt (t.ex. en helbild på en som dricker kaffe, samt en närbild). Det ger också större valmöjlighet vid klippningen och ger klipparen chansen att använda antingen helbilden eller närbilden eller kombinera dem båda.
• Ändra bildutsnittet, kameravinkel och brännvidd varje gång du ändrar en tagning. Det ger större variation och bättre klipp. Två allt för lika tagningar kan resultera i ett jump-cut.
• Zooma, panorera och tilta med måtta och bara när det verkligen är befogat.
• Klipp heller inte in direkt i en kamerarörelse, utan låt tagningen avslutas (och börjas) med två till tre sekunder "fast" bild.
• Klipp till något annat så fort som den nödvändiga informationen har avslöjats. De flesta amatörfilmer kan genom denna "regel" klippas ned till ungefär hälften av sin ordinarie längd - och samtidigt förbättras.
• En standardregel för dramer etc. är att först klippa in en helbild, därefter två halvbilder och slutligen två matchande halvsubjektiva bilder (över-axeln bilder). Detta följs genom ovanstående regel, samt att man lägger in passande klippbilder.
• Överlappa inte dialogen, utan låt det bli lite "mellanrum" mellan skådespelarnas repliker så att det blir lättare att klippa dem. Se till så att det är helt tyst i bakgrunden (bakgrundsljud läggs på senare).
• Om ni spelar in kamerarörelser (såsom dolly, steadicam och viss handkamera etc.) så se till att även spela in statiska bilder där kameran inte rör sig, ifall kamerarörelsen inte skulle bli bra.
• Använd exempelvis musik som guide för att finna rytmen i ditt klippande. En actionspäckad sekvens kan vara väldigt svårt att klippa utan någon referens.
• Och slutligen: använd alltid storyboards!

Peter Dahlgren
Publicerad 2002-08-20
uppdaterad 2004-04-17