Berätta först och främst med bilder
Många filmer innehåller mycket dialog - ibland för mycket. De kan ha så mycket dialog att man ibland undrar varför inte regissören valde radio i stället för film. För desto mer det pratas i en film, desto mer tenderar dialogen bli det sätt att föra handlingen framåt på.
Undvik att göra samma misstag genom att försöka berätta så mycket som möjligt med bilder. Om man lyckas berätta en hel film med bara bilder är det sedan fritt fram att leka med dialogen. Detta blir oftast mycket mer spännande eftersom publiken hela tiden vet vad karaktärerna menar, trots att denne kanske pratar om något helt annat. Det kallas undertext och handlar om vad man egentligen vill ha sagt. Det beror också mycket på det sättet dialogen framförs.
En man kommer framraglandes i uppknuten slips och smutsig skjorta till en tjej som står i baren, hon är väldigt attraktiv i mannens ögon, då hon med kort kjol och rött läppstift fångar hans uppmärksamhet. Mannen ser på henne med stora ögon och utbrister till slut:
Titta på ovanstående manusexempel om mannen som försöker få napp på krogen - undertexten är ju självklar och publiken vet vad han vill, men inte på vilket sätt han ska framföra det på. Det han säger fungerar därför som en "ufyllnad" som är skräddarsydd efter hans karaktär. Man får på det sättet samtidigt veta att han gillar jazz.
En vanlig manöver från manusförfattarnas sida är att ge karaktärerna vardaglia repliker som ger berättelsen större djup och trovärdighet. Om någon har ett handikapp vad gäller talandet, brukar denne personen exempelvis stamma rejält när han presenteras. Sedan räcker det med att han bara stammar lite då och då.
Ofta ser man också för dålig dialog i filmer och TV-serier. Aldrig i verkligheten går man runt och pratar för sig själv vad man håller på med och vad man ska göra som i TV-serien Sunset Beach. Detta är bara ett extremt dåligt sätt att föra handligen framåt på. När sedan någon "råkar" vara i närheten och tjuvlyssna på skurkens planer blir det hela ännu löjligare.
En dålig dialog känns oftast igen då den verkar krystad, ologisk och berättar exakt vad publiken ser i bild, exempelvis "det här är en bil" när man samtidigt visar en bil i bild eller när någon säger "jag sätter mig här" samtidigt som han eller hon sätter sig där denne visat.
Snart skymning. En man sitter med en vodkaflaska bredvid sig i en soffa och ser på TV. Hans fru är på väg ut och mumlar något om att han inte ska dricka för mycket medan hon är borta. Vad svarar mannen? "Absolut!", samtidigt som han håller upp flaskan och tar en klunk.
Det är en rätt komisk scen, som när mannen uttalar ordet, drar publikens ögon till flaskan för att se om det verkligen är en Absolut-flaska. Man får dessutom veta att mannen inte bryr sig så hemskt mycket om vad frun säger och att han dricker mycket - för mycket.
Det sättet han säger det på, hur han sitter, vilka kläder han har på sig och hur rummet är dekorerat spelar också stor roll i scenen. Sitter han i kostym kan man börja undra hur det är ställt i familjen. Sitter han istället i en trasig joggingdress ser vi istället den "amerikanska drömmen" framför oss.
Dramatiska replikväxlingar
Den mest dramatiska dialogen är ordlös. När det inte finns fler ord att ta till berättar det en hel del om situationen. Andra exempel på dramatiska dialogväxlingar är när någon tvekar med att fortsätta prata. Andra kanske pratar desto mer när de är rädda. Genom tystnaden kan man också låta publiken tänka igenom det någon har sagt.
Längden på replikerna bestäms av tempot i scenen. Är det lungt blir de oftast längre och kanske allt för utdragna, medan det i actionfyllda sekvenser blir mindre tid för prat.
Tänk också på att handlingen alltid går före repliker! Om någon säger att han är glad samtidigt som han gråter, tror nog de flesta att han verkligen är ledsen snarare än glad.
Men då replikerna och handlingen säger exakt samma sak kan du stryka repliken eller tillägga något som ger ytterligare information om det som visas i bild. Man kan på det sättet få med dubbelt så mycket information genom att låta bilderna och dialogerna säga hälften var! Det blir dessutom betydligt mycket roligare.
Första repliken viktigast
Den första repliken är den viktigaste. Den bör fånga karaktärens speciella språk och samtidigt tala om karaktärens mål. På så vis kan publiken snabbt orientera sig i berättelsen och bestämma sig för vem de ska "haka på", det vill säga vem som är huvudkaraktären. Ett bra och roligt exempel på en karaktäriserad första replik finns i filmen American Beauty (1999). Denna typ av dialog är naturligtvis inte förbehållet American Beauty, utan förekommer i mängder av filmer.
Birollen Ricky kommer hem från skolan till sina föräldrar. Mamman lagar mat och pappan läser morgontidningen i väntan på maten. Ricky ställer sig över spisen medan mamman rör om i stekpannan.
Mamman tittar undrande på honom med stekspaden i handen framför honom.
Ricky tar annan mat som står bredvid spisen och sätter sig därefter ned framför sin far som är fördjupad i dagstidningen.
Rickys föräldrar säger visserligen inte mycket, men mammans ynka replik säger att hon är väldigt sinnesförvirrad. Pappans påstående med att det går åt helvete med landet vittnar om hur han ser på samhället - med bland annat avskräck för homosexualitet som avslöjas efterhand.
Sammanfattning
- Avbruten dialog skapar spänning och förväntningar.
- Undertext är det man egentligen vill ha sagt - utan att säga det rakt ut.
- Även tystnaden talar.
- Dramatisk scen = lite prat, mer handling.
- Lugn scen = mer prat, mindre handling (med risk för att bli tråkigt).
- Dialogen bör anpassas efter scenens tempo - inte tvärtom.
- Karaktärens handlingar är viktigare än vad han säger.
- Om repliken säger samma sak som handlingen kan du stryka repliken.
- Låt bilderna och dialogen säga hälften var!
- Första repliken bör karaktärisera karaktärens uttryck.
Betyder inte det att alla som någonsin försökt skriva dialog har misslyckats? Jag tror nog bestämt att du överdriver lite...