5 bästa filmerna från 2013

Precis som föregående års krönika över filmåret så har jag även denna gång valt ut och listat årets fem bästa filmer. Denna gång helt utan ironi eller humor (som en del av läsarna tydligen inte uppskattade från förra årets krönika). Ingen rangordning utan fem filmer som jag tycker har lyft sig över massan i år.

Samtidigt har jag också försökt hitta en bredd bland dessa fem, så de inte liknar varandra för mycket – och att de kanske då, på ett mer övergripande och generellt sätt kan få representera filmåret som gått.

Det finns ju en del filmer som varit, så att säga, på tapeten som jag tyvärr inte hunnit se, såsom den nästan tre timmar långa fransk-realistiska-lesbiska-relationsdramat Blå är den varmaste färgen – kapitel 1 & 2 som vann de tunga priserna i Cannes i år. Den hade säkert, gissar jag, tagit plats i listan här nedanför. Eller den svenska mobbarfilmen Återträffen, som alla svenska kritiker hyllar – har jag inte heller orkat se.

En film som jag dock sett, som jag ändå i förbigående vill nämna, är första delen i Ulrich Seidls Paradis-trilogi, Paradis: Kärlek. Handlar om Teresa, en 50-årig ensamstående tonårsmamma, som åker till ett sommarparadis i Kenya för att träffa unga kenyanska män och hitta kärleken. Otroligt välspelad, realistiskt och avskalat att man många gånger glömmer att det är en spelfilm man tittar på. Och tar på ett närmast plågsamt direkt sätt upp frågor kring sexturism och nykolonialism – men som alltid med Seidls filmer finns det tragikomiska inslag i den smutsiga bilden som möter oss.

Django Unchained

Django Unchained (2013)

Den italienska spagettiwestern var en pastisch på den klassiska Hollywood-västernfilmen. Och om spagettiwestern är en pastisch vad är då Tarantinos Django Unchained – postmodern pastisch? Ja, kanske det!

Förutom starka influenser av Leone & Corbuccis smutsiga spagettiwestern som även huvudrollens namn är hämtad ifrån, bland annat Django (1966) – så innehåller den också en hel del inspiration från blaxploitation. Speciellt då huvudkaraktärerna: slaven Django (Jamie Foxx) och prisjägaren Dr. King Schultz (Christoph Waltz) med smort munläder både snackar sig in i och ur svåra knipor. Den underbart smidiga, flytande och drivna dialogen som så starkt kännetecknar en Tarantino-rulle kommer här till sin rätt, som i de bästa scenerna i Inglourious Basterds (2009).

Det är grymt underhållande, ett riktigt bländande filmäventyr fylld av en oslagbar kombination av humor och våld. Försatt i den amerikanska södern strax innan inbördeskriget blir slaven Django fritagen av den f.d. tandläkaren, nu prisjägare Schultz. De slår följe för att ta fast de mordiska Brittle-bröderna, och för att senare frita Djangos hustru Broomhilda (Kerry Washington) från den sjukt rasistiska och elaka plantageägaren Calvin Candie (Leonardo DiCaprio).

Foxx utvecklas till att bli en svart vigilante som man hela tiden heja på men karaktären överskuggas av DiCaprio ohyggliga närvaro och den läskiga husnegern Stephen (Samuel L. Jackson) men självklart är det Waltz som dominerar varenda bildruta han är med i.

Den enda scenen jag inte gillar i filmen är den långt utdragna KKK-scenen där de diskuterar om att "ha luva eller inte ha luva på sig", det tunna skämtet mjölkas alldeles för länge. Oavsett är detta en av Tarantinos allra bästa filmer han hittills förlänat världen med.

The Master

The Master (2013)

Om någon skulle fråga mig vilken nu levande regissör jag finner mest intressant och spännande skulle jag direkt säga Paul Thomas Anderson.

Anderson och Tarantino tror jag skulle ha mycket att snacka om om de träffades – för båda dessa män är som två vandrande filmencyklopedier (de kan verkligen sin filmhistoria-läxa). Hans senaste film The Master är enligt mig hans mest helgjutna film. Superbt filmskapande in i minsta detalj med fenomenala skådespelarinsatser. I Andersons tidigare stora ensemblefilmer såsom Boogie Nights (1997) och Magnolia (1999) kände man blanda annat hans starka påverkan av Robert Altman – i och med hans föregående film There Will Be Blood (2007) stod han nu på helt egna ben och i och med The Master tar han steget fullt ut och visar att han är en auteur.

Handlingen i The Master kretsar inte kring Scientologikyrkans begynnelse och dess metoder som det i pressen togs upp i samband med premiären och förhandssnacket kring filmen. Men klart finns det starka beröringspunkter med den karismatiske sektledaren Lancaster Dodd (Philip Semour Hoffman) och scientologigrundaren L Ron Hubbard och kulten som omgav honom.

Och det är självklart en inspiration och influens. Men det är mer själva tidsandan, miljön eller som en bakgrundskuliss för att berätta om relationen och vänskapen mellan filmens huvudroll: den försupne och sexberoende krigsveteranen Freddie Quell (Joaguin Phoenix) och den intellektuellt filosofiska ledaren för "The Cause".

Mästaren och dagdrivaren blir nära vänner, känner för varandra och programmeringen kan ta sin början ("avprogrammering" från sexmissbruk och alkoholism). Och det första steget är ju att psyket måste brytas ner för att kunna byggas upp!

Men går det att "rädda" honom? Eller är han "a lost cause"? Vad är det alla människor behöver och strävar efter: är det gemenskap, att få ett sammanhang, finna en mening – bekräftelse, kärlek? Hur påverkbara är vi som personer eller är vi utpräglade individer eller vill man bli ledd? Alla dessa komplicerade och intressanta frågar behandlar filmen på olika plan. Och det var just sådana här vilsna individer som Quell – avtrubbade, nedbrutna och svaga efter andra världskriget som lockades till denna sorts trossamfund i Amerika på 50-talet. En mästerlig film på alla plan!

Lore

Lore (2013)

Den australiensiska regissören Cate Shortland åkte till Tyskland för att regissera ett överlevnadsdrama, där huvudrollsinnehavarna är nazistbarn som i efterdyningarna av andra världskriget försöker överleva i ett sönderslaget land.

15-åriga Lores föräldrar är välbärgade och högt uppsatta nazister, pappan är SS-officer och mamman en hängiven anhängare till ideologin. När nyheten når dem att Hitler är död och kriget är slut, har pappan redan rest iväg för att strida mot Sovjet och mamman, som hamnat i nån sorts psykotisk apati, överger sina barn för att ange sig själv.

Ett oerhört ansvar faller på unga Lore som nu måste ta sina båda små tvillingbröder, sin lillasyster och den yngsta pojken som bara är en bebis genom ett livsfarligt och krigsödelagt Tyskland till säkerheten hos mormor i Hamburg. Det blir en febrig och utmattande färd för syskonskaran där de möter hungern och paranoida tyskar, tar sig över leriga åkrar, in i mörka skogar, förbi brända hus och massakrerade lik.

Saskia Rosendahl som huvudrollen Lore gör ett oerhört trovärdigt och starkt känslomässigt porträtt av ung kvinna som starkt tror på "Führer" och parallellt skildras hennes kamp att penetrera de äldres lögner. Samtidigt som den fysiska överlevandskampen att ta sig till Hamburg brottas hon med alla dessa ideal och illusioner som hon blivit mattad med sen barnsben och det blir ett brutalt uppvaknade för henne, både på ett sexuellt och politiskt plan.

Hon tvingas oerhört snabbt att bli "vuxen" och illusionens murar börjar raseras. Det bästa är att filmen undviker att hamna i sentimentala gropar eller använder sig av påstruken musik. Det närgångna handkamera-fotot blir vackert i sin råa, smutsiga realism och blandas på ett bra sätt med mer febrig poetisk klippning utan att det känns som effektsökeri.

Spänningen är hela tiden på topp i denna fenomenalt starka film, som inte lämnar en oberörd.

Jakten

Jakten (2013)

Fortfarande kommer vi svenska inte i närheten av danskarnas storhet när det gäller personporträtt, stämningar och speciellt att få fram en känsla av autentisk realism. Detta tror jag har en del av att många svenska filmer känns alltför konstruerade, har styltigt skådespeleri men framförallt innehåller så många oinspirerade berättelser. Det är samma skit som tragglas hela tiden.

Thomas Vinterbergs nya Jakten är ännu ett danskt mästerverk, kanske inte med någon originell idé precis "en oskyldig man blir anklagad för något han inte gjort och hela samhället vänder honom ryggen" men utförd på ett briljant sätt med en sjukt imponerande Mads Mikkelsen i huvudrollen.

Lucas är en 42-årig, nyligen frånskild, f.d. lärare som fått jobb på dagis. Hans barndomsvän tillika bästa väns dotter Klara (Annika Wedderkopp), som går på dagiset, tyr sig extra mycket till honom och efter hon överraskat Lucas med en present hon gjort och en puss, säger han att hon borde ge det till nån av de andra dagisbarnen. Lilla Klara blir besviken och säger till rektorn att Lucas visat sin snopp för henne.

Detta sätter igång en häxjakt i byn, han blir skuldbelagd utan bevis, pedofilanklagelsen hänger över honom och alla i hans närmast vänkrets vänder honom ryggen. En intensiv, tryckande stämning hänger över hela filmen som Mikkelsen helt förkroppsligar och man får rysningar av att se hur Lucas hela liv slås i spillror; just precis när han höll på att bygga upp det efter en smutsig skilsmässa där tonårssonen hamnat i kläm.

Moralpanik uppstår i samhället, blickar fulla av avsky möter honom ständigt och han isolerar sig snart alltmer i hemmet. Man kan inte heller som åskådare anklaga lilla Klara, hon vet inte vad han gjort utan det är stadens invånare, "det kollektiva" som är skurken som i sina fördomar manipulerat och hällt bensin över elden.

Med utmärkt tät dramaturgi och enastående skådespelarinsatser både av Mikkelsen och av barnskådisen Wedderkopp (man ryser av hur bra denna lilla flicka är) utvecklas den närmast till en thriller.

Den känns även som en väldigt aktuell och viktig film som på ett nyanserat sätt speglar dagens samhälle.

The Pervert's Guide to Ideology

Pervert's Guide to Ideology (2013)

En enda långa föreläsning om filosofisk meta-ideologi bjuds vi av dokumentärfilmaren Sophie Fiennes med frontfiguren – den psykoanalytiska slovenska populärfilosofen Slavoj Žižek – som utifrån framstående filmer ur filmhistorien vänder och vrider på det komplicerade begreppet ideologi.

Ja, det här låter kanske inte jätteroligt! Men det är på många sätt helt lysande och väldigt underhållande. Likt föregångaren The Pervert's Guide to Cinema (2006) flyger Žižek in och ut i olika kända filmscener, bland annat ligger han i Travis Bickles säng i Taxi Driver (1976), hänger på Korova Milk Bar i A Clockwork Orange (1971) eller sitter i tågkupén i David Leans Kort möte (1945).

Estetiskt sätt blir detta väldigt skönt att följa med i hans något snåriga, väldigt kompakta och väldigt flödande filosofidiskussion, kastande facktermer omkring sig.

I The Pervert's Guide to Cinema lägger han fram tesen att: "Film är den ultimata perversa konstarten. Den ger dig inte det du åtrår, utan lär dig att åtrå." Den formar vad du ska åtrå, den skapar ett behov hos dig.

I The Pervert's Guide to Ideology tar han ett större perspektiv och lägger ett marxistiskt raster över alla de kollektiva idéer och föreställning som formar vår världsbild och styr våra handlingar. Sluttesen verkar vara något i stil med att "våra kollektiva drömmar, är inlärda drömmar och alltså fel drömmar" – vi har så väldigt lätt att föreställa oss jordens undergång, i alla filmer som spottas ut med undergångtema men det är helt otänkbart att föreställa sig en liten marginell ekonomisk förändring i vårt samhälle.

För att vi så fullständigt fast i det ekonomiska systemet, i de ideologiska strukturer som omger oss, som vi med våra felaktiga drömmar uppehåller. Och just det kapitalistiska är det som det mest kretsar kring, t.ex. att hajen i Hajen (1975) står för "social oro", ett yttre hot som kapitalismen själv frammanat för att ha något att skylla på då det går dåligt, en sorts avancerad syndabock.

James Camerons Titanic (1997) får en hård slänga då Žižek säger att den största katastrofen för Rose (Kate Winslet) och Jack (Leonardo DiCaprio) vore om båten tagit sig säkert i hamn i New York. Han säger att efter två-tre veckor av intensiv sex i New York skulle deras kärleksaffär snart blekna bort.

Rose är en rikemansflicka under psykisk påfrestning, hon är förvirrad och hennes ego är splittrad. Jacks funktion är helt enkelt att han hjälper hennes ego att rekonstrueras, att återställas. Detta menar han är en ny version av en gammal imperialistisk myt: "Idén är att när överklassmänniskor förlorar sin vitalitet söker de upp de lägre klasserna för att hänsynslöst, likt vampyrer, suga ut deras livskraft för att återuppväcka sig själva – så de sen kan återvända till sin elit tillvaro."

Förutom Žižeks skarpsinniga, ibland överanalyserade och även provocerade tankegångar så är själva Žižek persona mycket underhållande. Denna skäggiga, charmiga, slovenska filosof, både bryter starkt på engelska och läspar, har neurotiska ticks och säker en släng av ADHD också. Han är rolig i sig, och samtidigt säger han saker alla tänker på men som ingen våga yttra.

Det blir ibland en hel del mishmash då alltifrån Kinderägg, Breivik, varumärket Starbucks, nidbilden av juden och Rammstein plockas upp i resonemangen men det funkar oftast alltid då de som illustrationer förtydligar poängen på ett intressant sätt.

Trots att den inte är lika gjuten som föregångaren så ger den en hel del "aha-upplevelser", är hela tiden skarpsinnig och intressant men framförallt underhållande.

Vi måste våga drömma andra drömmar, menar han, rätt drömmar. Men vad är "rätt drömmar"?

Sätt betyg

8

Skriv kommentar