Filmens historia - del 2 (1927-1958)

I slutet av 1920-talet stod den expanderande filmbranschen inför en ny, banbrytande uppfinning: ljudfilmen. Tekniken hade visserligen funnits sedan början av 1900-talet, men först nu verkade marknaden vara öppen för tal och sång. Under de närmsta decennierna skulle filmen utvecklas tekniskt såväl som konstnärligt, främst genom film-noir och den italienska neorealismen.

Ljudfilmen

1927 lanserade Warner Brothers Jazzsångaren, som egentligen var en stumfilm med några synkroniserade sångnummer. Men ett par repliker i samband med dessa gjorde Jazzsångaren till en enorm succé. Filmbolagen insåg snabbt det kommersiella värdet och satsade stort på den nya uppfinningen. Nya inspelningsateljéer var tvungna att byggas för att kunna hantera de stora och klumpiga kamerorna.

Warners ljudsystem Vitaphone ersattes snart av nya, förbättrade varianter. Till en början gick det inte att klippa i ljudbanden eller mixa flera ljudspår, så flera kameror filmade samma scen. Det utvecklade stumfilmsspråket övergavs. Flera etablerade skådespelare hamnade utanför branschen eftersom deras röster inte passade det moderniserade filmmediet. Regissörerna hämtades från teatern och de flesta tidiga talfilmer blev teatrala och statiska.

Efter 1930 utvecklades ljudisolerade höljen för filmkamerorna, samtidigt som eftersynkronisering och mixning av ljudet gjordes möjligt. Genom att ljudet spelades in direkt på filmremsan kunde det redigeras i efterhand.

Med ljudfilmens genombrott uppkom flera nya eller reformerade genrer: Showfilmen (Top Hat, 1935) och Crazykomedier med Groucho, Chico och Harpo Marx. Gangsterfilmerna Samhällets fiende nr 1 (1931) och Little Ceasar (1931) hämtade sin inspiration från dåtidens hårdkokta romaner, medan skräckfilmen fick en mindre renässans genom Universals Frankenstein (1931), Dracula (1931) och Mumien vaknar (1932).

1930-talet var precis som föregående decennium producenternas årtionde. Regissörer anställdes utan någon större möjlighet till artistiska utsvävningar. Några få regissörer lyckades emellertid ge sina filmer en personlig framställning: Frank Capra med sina romantiska komedier It Happened One Night (1934) och Mr Deeds Goes to Town, Howard Hawks med Bringing up Baby (1938) och John Ford med sin stilbildande västernfilm Diligensen (1939).

Ljudfilmen innebar också en uppgång för de mindre filmnationerna. I Tyskland upptäcktes Marlene Dietrich genom Blå Ängel (1936) och i Sverige Ingrid Bergman i Intermezzo (1936). Den svarta franska filmen – film-noir - speglade mellankrigstidens Frankrike med en poetisk och realistisk stil, personifierad genom Marcel Carnés Dimmornas Kaj (1938).

Dokumentärfilm blev under 1930-talet ett begrepp, och användes ofta i propagandasyfte, som i Leni Riefenstahls nazismvänliga Viljans Triumf (1936). Under 1940-talet skildrade den brittiske dokumentärfilmaren Humphrey Jennings andra världskrigets Storbritannien. Med Words For Battle (1941), Fires Were Started (1943) och A Dairy for Timothy (1945) lyckades Humphrey med ett poetiskt bildspråk skildra motståndsandan och vardagen.

I Storbritannien hade Alfred Hitchcock visat publiken sin skicklighet att skildra spänning i De 39 stegen (1935) och En dam försvinner (1938). Under slutet av 1930-talet producerades i Indien nästan 1 000 filmer årligen, i princip alla innehöll sång- och dansnummer.

Den europeiska filmen fick en naturlig nedgång genom andra världskrigets början. Under krigsåren använde Tyskland filmen som ännu ett vapen, som exempel på detta kan nämnas de antisemitiska Der Ewige Jude (1940) och Ohm Krüger (1941). Även amerikanerna utnyttjade filmmediet genom att låta Frank Capra och John Huston göra “dokumentärfilmer” om kriget. Genom humorn visade Charlie Chaplin sitt motstånd till nazismen genom sin karikatyr av Adolf Hitler i Diktatorn (1940).

Under 1940-talet intresserade sig de amerikanska filmarna för den franska filmen, framförallt 1930-talets film noir. Riddarfalken från Malta (1941) och The Big Sleep (1946) personifierade den tuffa, rökande mannen och den farliga, sexuella kvinnan – femme fatale. Dessa karaktärer blev stilbildande och återkom gång på gång.

Få filmer har fått större inflytande på filmmediets utveckling än Citizen Kane (1940). Filmen medförde framsteg inom scenografi, kameraarbete och montage. I Citizen Kane användes vidvinkelobjektiv för att förstora avstånden mellan förgrund och bakgrund. Detta skapade en upplevd distans mellan filmens huvudkaraktärer. Regissören Orson Welles använde i vissa scener långa tagningar utan klipp eller kamerarörelser, medan han i andra utnyttjade en extremt rörlig kamera. Kamerans vandring sågs som en sorts klippteknik. Till detta fogades stiliserade och förstärkta ljudeffekter, något som för den tiden var unikt.

Neorealismen

I Italien uppkom under 1940-talet en inriktning inom filmen som har kommit att kallas för neorealismen, vilken har sina rötter i den realistiska litteraturen under 1800-talet. Redan 1942 kom Luchino Viscontis Köttets lust, men det var först genom Roberto Rossellinis Rom – öppen stad (1945) som neorealismen fick sitt internationella genombrott.

Neorealismen präglades av det sociala klimatet i Italien under andra världskriget. Bristen på inspelningsateljéer gjorde att filmarna tvingades ut på gator och torg för att spela in sina filmer. I stor utsträckning användes lokala skådespelare som agerade utan manus och med minimal regi. De knappa resurserna styrde filmens utformning. Rörelsens absoluta höjdpunkter var Vittorio De Sicas Cykeltjuven (1948) och Viscontis Jorden Skälver (1948). Genom sina realistiska skildringar av vardagliga händelser låg neorealismen nära dokumentärfilmens omedelbara återgivna verklighet, men innehöll också inslag av melodram och komedi.

Färg- och vidfilmen

Ändå sedan stumfilmstiden hade så kallad tintning används för att färglägga och understryka vissa dramatiska element i filmerna. Filmrutorna färgades i blått (för nattscener), rött (eldsvådor) eller grönt (skogsscener). I slutet av 1910-talet hade det amerikanska bolaget Technicolor utvecklat ett tvåfärgssystem som registrerade grönt och rött på olika filmremsor i kameran. I Walt Disneys animerade kortfilm Flowers and Trees (1932) lades även den blå färgen till, och tekniken fulländades.

Färgfilmens definitiva genombrott kom med Disneys Snövit och de sju dvärgarna (1937), Trollkarlen från Oz (1939) och Borta med Vinden (1939). Som första svenska färgfilm visades Klockorna i gamla sta’n (1946). Färgfilmen var emellertid dyr och specialkamerorna som användes var stora och tunga. Under 1940-talet föredrog filmbolagen framförallt svartvita filmer. Men mot slutet av decenniet hade TV-mediet växt sig starkare och lockat över biopubliken. Enbart i USA hade antalet TV-apparater mellan 1947-50 ökat från 14 000 till fyra miljoner!

För att vinna tillbaka publiken försökte filmbolagen locka med nya, spektakulära filmer. Först ut var 3D filmen, som lanserades genom Bwana – djävulen (1952). Publiken tröttnade snabbt på att bära de nödvändiga 3D-glasögonen och filmbranschen såg istället åt ett annat håll: vidfilmen. 1952 kom Cinerama, en teknik som kombinerade tre projektorer. I stället för den traditionella, nästan kvadratiska filmbilden, gav Cinerama tre gånger så bred bild. Inspelning och installation av Cinerama var mycket kostsam så året därpå introducerades ett alternativ, kallat Cinemascope. Med hjälp av en speciallins kunde man spela in och projicera filmer med en stor filmbredd (i formatet 1:2,35), utan att behöva använda mer än en projektor och kamera. Cinemascope använde också tre ljudband, en föregångare till surroundljudet. Den första filmen i Cinemascope var Den purpurröda manteln (1953).

Flera breda filmformat följde Cinemascope, till exempel VistaVision och Todd-AO (med 70 millimeter filmbredd). För att ytterligare understryka filmens överlägsenhet över TV-mediet gjordes de flesta filmer i färg och med storslagna teman, som Jorden runt på 80 dagar (1956) och De tio budorden (1956).

Konstfilmen

Under 1950-talet fick konstfilmen sitt definitiva genombrott. Genom att inte använda sig av den traditionella berättarstrukturen med en början, mitt och ett slut skapade olika konstfilmsrörelser seriösa, icke-kommersiella filmer som riktade sig mot en smalare publik. Japanen Akira Kurosawa gjorde Rashomon (1950), en film som visade människans skörhet och sanningens osäkerhet. Filmen var ett stort avståndstagande från de gamla samurajberättelsernas hjältedyrkan. Flera andra japanska filmer följde i Kurosawas fotspår: Kurtisanen O-Harus liv (1952), Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet (1953), Helvetets Port (1953) och Kurosawas De sju Samurajerna (1954) blev alla internationella framgångar.

Indiens självständighet från det brittiska väldet 1947 startade en ny våg av filmmakare och filmer. Som klarast framstår Raj Kapoors tvådelade Raj, Tjuven i Bagdad (1951-53) och Satyajit Rays Apu-Trilogi (1955-59), inspirerad av den italienska neorealismen.

I Sverige började Ingmar Bergman orientera sig mot den moderna filmtraditionen. Med Det sjunde inseglet (1957) lät han frågan om människans existens stå i centrum, mot bakgrund av den medeltida digerdöden. I Smultronstället (1958) experimenterade Bergman med den traditionella berättarstrukturen och lät filmen utspelas i en rad högst subjektiva återblickar, som en slags impressionism på film.

1940-talets neorealism och 1950-talets begynnande konstfilmsrörelse lade grunden för nästa stora förändring av filmkonsten. I Frankrike hade några unga filmkritiker diskuterat kring filmens egentliga uppgift. Flera av dessa tänkare skulle 1959 inleda en ny, realistisk inriktning inom filmen - den franska nya vågen.

Vidare läsning

  • The coming of sound: a history. Douglas Gomery (2005).
  • Film History: An Introduction. Kristin Thompson & David Bordwell (2:a upplagan, 2003).
  • I begynnelsen var ordet: Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap. Maaret Koskinen (2002).
  • Italian cinema: from neorealism to the present. Peter Bondanella (3:e upplagan, 2002).
Denna artikel har genomgått peer review kvalitetsgranskning. Artikeln är skriven av en expert och är sedan faktakontrollerad med ytterligare en oberoende expert genom enkelblindad granskning.

Sätt betyg

51

2 kommentarer

  1. Wivianne Andersson
    Minns en film som jag såg som liten på TV. Den hette "under eviga stjärnor", och var
    amerikansk 40-tal. En elak dvärj var med. Tyckte den var spännande. Har aldrig hört
    talas om sen dess. Vilka skådespelare var med? Skulle vilja veta mera om den.Och
    går det att få tag på den på DVD? MVH. Wivianne.

Skriv kommentar