Svårt för oberoende filmare att lagra filmer för framtiden

Alla som älskar filmer vill förmodligen att gamla filmer ska kunna ses även i framtiden. Därför måste de lagras på ett sätt som möjliggör att de kan användas senare.

Videoband sägs fungera i 50 år och film sägs traditionellt ha en levnadslängd på ungefär 100 år. Den digitala tekniken ser lovande ut, men det finns även problem med det, vilket visas i en ny rapport från The Academy of Motion Picture Arts and Sciences.

De stora produktionsbolagen i Hollywood har i regel resurser och pengar för att arkivera sitt material, men de små och oberoende filmarna har däremot inte samma möjlighet. Rapporten genomfördes som ett sätt för att inte de oberoende filmarnas bidrag till samhället ska falla mellan stolarna (eller i glömska).

Kodak har svarat på rapporten genom att fortsätta utveckla nya filmsorter som är avsedda för arkivering, till exempel Kodak Color Asset Protection Film 2332 som Kodak säger ger ett århundrade av färgstabilitet.

- Film är fortfarande det enda sanna arkiveringsmediet och detta nya ekonomiska alternativet ger en långsiktig lösning för en mängd olika typer av innehåll, säger Kim Snyder, chef för Kodak Entertainment Imaging Division, och syftar på dokumentärer, tv-program och liknande.

För att filmsorten ska bli färgstabil så innebär det att bilden kan tappa färg i något färgregister upp till 10 procent, vilket innebär att 90 procent av bilden fortfarande är kvar.

En digital fil som blir förstörd är i regel helt oläslig, vilket resulterar i att allt material är borta. Med film finns bilden däremot fortfarande kvar även om den har tappat färg.

Rapporten, The Digital Dilemma 2, är en uppföljning på rapporten med samma namn som publicerades 2007.