Så görs en långfilm

Att göra en långfilm kräver en speciell blandning av konst- och affärskunskaper. En Hollywoodproduktion kan ta mindre än sex månader, eller mer än två år att göra. Det kan kosta mindre än 250 000 dollar eller mer än 50 miljoner dollar. På en storbudgetfilm kommer flera hundra personer att anställas.

Även om skådespelarna och filmteamet inkluderar hundratals av medlemmar, står två personer i centrum av filmskapandet: producenterna och regissören. Men oftast övervakas producentarbetet av en eller fler högre uppsatta exekutiva producenter från filmbolaget. Genom att välja regissör och andra nyckelmedlemmar av det kreativa teamet, och genom att övervaka budgeten, får producenterna stort inflytande över den kreativa delen i filmproduktionen.

Regissören är ansvarig för de kreativa ansträngningarna av manusförfattaren, skådespelare och själva filmteamet. Genom inflytande i filmens inspelningsschema, utrustning och personal som behövs för filmen, har regissören en stor roll i utformningen av budgeten.

Varje film medför olika problem för producenterna och regissörerna. Vissa filmer kräver dyra resor till fjärran inspelningsplatser, andra kräver komplicerade specialeffekter. Vissa behöver detaljrika kulisser eller en intim och suggestiv stil. Under alla omständigheter av utmaningar, genomgår varje film fem steg innan den når sin publik. Dessa steg överlappar emellanåt, men de är i regel i följande ordning:

  1. Utveckling (development)
  2. Förarbete (pre-production)
  3. Inspelning (production)
  4. Efterarbete (post-production)
  5. Distribution (distribution)

Innan slutet av 1940-talet producerades nästan alla filmer av stora studior. Idag är de flesta filmer gjorda av oberoende filmare (independentfilmare). Följande avsnitt beskriver hur en långfilm är gjord av en independentfilmare, men även av andra personer som deltar i ett större filmbolag.

Utveckling

Utveckling av handlingen

Alla långfilmer börjar med en idé till en historia. Denna idé kan komma från en tidningsartikel, någons fantasi, från en bok med mera. Idén kan vara så komplicerad att den tar upp 30 sidor eller så enkel som en endaste mening. Ingen person är direkt ansvarig för att hitta en intressant källa för en films handling. Filmidéer kan komma från manusförfattare, producenter, regissörer, skådespelare eller vänner till filmmakarna.

Efter att en bra idé har blivit identifierad, måste producenten eller regissören hitta en manusförfattare med förmågan och känsligheten att omvandla idén till en historia som kommer att fungera som film. När manusförfattaren väl är anställd, arbetar han eller hon nära projektets upphovsman för att utveckla karaktärerna och för att konstruera historien baserad på ursprungsidén. Manusförfattarens jobb är att skapa ett dokument som kommer att fungera som en ritning under produktionen av filmen: ett filmmanus.

När man letar efter manus eller historer till film, granskar även producenterna manus som är skrivna av manusförfattare som jobbar i "spec". Spec betyder att manusförfattaren inte är kontrakterad till projektet, eller ens tillfrågad, för att skriva ett manus baserad på någons idé. I stället hoppas manusförfattaren att hans eller hennes manus säljs till en producent eller studio.

En författare som jobbar på spec sänder ett manus till sin agent som marknadsför det. Agenten visar manuset till producenter och studiochefer som kan vara intresserade av att köpa och producera det. Om de är intresserade, kan de antingen köpa manuset helt och hållet, eller för en reducerad avgift så kan de få optionsrätt på manuset. Genom att ta optionsrätt på ett manus, skaffar sig producenterna rättigheterna till manuset för en begränsad tid. Under den tiden utforskar de möjligheterna av att producera manuset. Om de beslutar att producera det, kan de köpa manuset. Om de vill ha mer tid för att bestämma sig, så kan de förlänga optionsrätten. Om de inte förlänger den behåller manusförfattaren avgiften från optionsrätten och har rätten till att sälja manuset till en annan producent.

Finansiering

Efter att ha fått rättigheterna till manuset, säkrar de flesta independentproducenter finansiärer till projektet. Som första steg brukar de försöka intressera en framgångsrik regissör eller en känd skådespelare till filmen. Att anlita en erkänd regissör eller skådespelare till projektet hjälper till att försäkra investerare om att filmen kommer att dra in pengar. Att välja regissör och huvudrollsinnehavare är en av de mest viktigaste preliminära steg i produktionen av en film - inte bara för att det hjälper till med finansieringen, men också eftersom varje regissör och producent vill tolka manuset olika.

I ett annat stort steg innan man skaffar potientiella investerare, förbereder producenten en preliminär budget och ett inspelningsschema. De uppskattar storleken på filmens publik, den realistiska kostnaden för att göra filmen, och hur mycket pengar de beräknar kunna få från investerare.

Efter att producenterna är nöjda med den beräknade budgeten och inspelningsschemat, sätter de ihop filmens "paket". Paketet innehåller budgeten, manus, inspelningsschem och de kreativa nyckelpersoner som ska göra filmen. Baserad på paketet, söker producenterna kapital från banker, filmstudior eller privata investerare. Pengarna vaskas fram om det kreativa teamets erfarenhet och kändhet är tillräckligt stora och budgeten verkar tillräckligt liten för att gå med vinst. I vissa fall kan paketet vara så starkt att producenterna även kan sälja projektet till en distributör vid denna tidpunkten. När kapitalet väl är säkrat, kan filmproduktionens verkliga planering sätta igång.

Förarbete

Under förarbetet skapar producenterna, regissören, och andra nyckelmedlemmar i teamet en detaljerad plan över aktioner för att överföra manuset till film. Detta involverar planering för alla kreativa beslut, val av personal, utrustning och material som är nödvändig för att göra filmen. Målet är att förutse och lösa alla problem som kommer att uppstå under produktionen av filmen.

Förarbetet kan ta så lite tid som två veckor till sex månader eller mer. Vid slutet av denna period är filmteamet väl organiserat med ett gemensamt mål. De förstår den deadline de har framför sig för att göra klart filmen, och har all större material färdig så att de kan utföra sin plan smidigt.

Förarbetssperioden är början av ett intensivt sammarbete mellan medlemmarna i produktionsteamet. I centrum av detta sammarbete är regissören och producenterna. De utvecklar och berättar sin helhetsvision av filmen för medlemmarnam i teamet. Genom en mängd möten och diskussioner med skådespelare och filmteam, bestämmer de filmens utseende och ljud baserad på deras specifika tolkningar av manuset.

Granskning av manuset

Manus Alla steg i förarbetet börjar med en försiktig och noggrann analys av manuset. Regissören granskar manuset för att förstå filmens story och för att utveckla en vision av den mest effektiva vägen för att översätta manuset till film och ljud. Förslag från medlemmar i det kreativa teamet leder ofta till nya visioner av manuset. Regissören utvecklar även idéer om casting (valet av skådespelare), kostymer, kulisser, foto och klippning.

Produktionsteamet

Regissören arbetar nära producenterna och anställer ett filmteam. Regissören kommer att försöka välja personer som, på grund av deras erfarenhet och förståelse för film, vill utveckla och höja regissörens idé av filmen.

Produktionsledaren (production manager) är en av nyckelpersonerna i filmteamet. Denne utvecklar filmens riktiga budget och inspelningsschema. Produktionsledaren arbetar under producenterna och övervakar produktionen och godkänner alla utgifter.

Fotografen (director of photography eller cinematographer) är ansvarig till regissören för att uppnå bästa möjliga visuella utseende på filmen. Fotografen övervakar kamerateamet, och designar ljuset för filmen.

Scenografen (art director) är ansvarig för designen och skapandet av kulisserna. Han eller hon gör ritningar och ibland modeller av scenerna. När scenen väl är godkänd, överser scenografen dess konstruktion.

Kostymtecknaren (costume designer) och dennes team är ansvariga för att designa och skapa kostymerna. De kan också köpa kostymer för produktionen. I förberedelserna till filmen, måste de ta hänsyn till fotografens och scenografens arbete. Färgerna och mönstrerna på väggar och i ljussättningen kommer att påverka arbetet av kostymtecknaren. De kan skapa en känsla av harmoni genom att designa kostymer som passar med bakgrunden. Om kostymernas utseende kolliderar med kulisserna, kan publiken bli undermedvetet informerade om att rollfiguren är på fel plats jämfört med omgivningen.

Genom ett antal möten diskuterar regissören och cheferna för flertalet produktionsavdelningar filmmanuset och hur man ska översätta det till rekvisita, kostymer, frisyrer, färg, ljussättning, kamerapositioner och kamerarörelser. Detta nära sammarbete och utbyte av idéer kommer att leda till planeringen av filmens design.

Under förarbetet står producenterna, regissören, fotografen och scenografen inför ett avgörande beslut. De måste bestämma om varje scen ska filmas i en studio (sound stage) - en artificell uppbyggnad konstruerad i en byggnad - eller på plats (on location) - en riktigt plats som liknar den som nämns i historien. Detta beslut påverkar både utseendet och budgeten av filmen. De flesta filmer kombinerar både studio och inspelningsplats. Fördelarna och nackdelarna med vardera teknik visas i avsnittet Inspelning.

Utveckling av inspelningsschema

Detta är jobbet för produktionsledaren (production manager). Genom att veta hur scenografen vill att filmen ska se ut, kan produktionsledaren "känna" hur lång och hur svår filmningen kommer att bli. Ett antal variabler hjälper honom eller henne att avgöra hur många dagar teamet behöver för att spela in filmen. Dessa variabler inkluderar färdtiden till olika inspelningsplatser, konstruktion av detaljrika kulisser eller tiden för ljusriggning samt antalet långa och komplexa kamerarörelser. Genom att veta hur många dagar som behövs så kan produktionsledaren planera ett inspelningsschema för filmen.

För att spara tid och pengar, planerar han eller hon ett schema med vilka de flesta scener kommer att spelas in i en annan ordning än manuset. Till exempel, om scen ett, fem och nio utspelar sig i ett och samma vardagsrum, kommer det att spara tid och pengar att spela in dem under ett enda arbetspass. Då slipper även teamet att sätta upp lampor fler än en gång och allt produktionsledaren behöver göra är att organisera materialet som behövs på den inspelningsplatsen vid det tillfället. Om scenerna spelades in i den ordning de utspelar sig i filmmanuset, måste teamet sätta upp och ta ned samma utrustning tre gånger.

Förberedning av den slutliga budgeten

Med inspelningsschemat redo, kan produktionsledaren börja lägga ut den riktiga kostnaden för filmen. Produktionsledaren måste hålla sig inom de ramarna av den beräknade budgeten som investerare har gett filmen. Produktionsledaren kan specificera vilken utrustning som ska användas och till vilken kostnad, och kan bestämma hur mycket tid som behövs för att klippa filmen. En kortare tid behövs om regissören planerat filmen noggrant i förarbetet. Mer tid behövs om regissören improviserar på inspelningsplatsen. Improvisation menas att då filmen spelas in arbetar regissören med att upptäcka bästa sättet att spela ett dramatiskt laddat moment eller för att finna den bästa kamerapositionen.

Produktionsledaren gör en slutlig budget efter att ha tittat igenom manuset efter kostymer, inspelningsplatser och skådespelare, och efter att ha identifierat den nödvändiga utrustningen och storleken på filmteamet. Den slutliga budgeten inkluderar produktionskostnader som kallas above the line costs och below the line costs. Det förstnämnda är löner för huvudskådespelare, avgiften för producenterna och regissören, manusets inköpskostnad och en del andra kreativa avgiter. Below the line-kostnader inkluderar teamets lön, utrustningen, försäkringar, film och ljudband, hyra för klippningsrum - de kostnader som regleras enligt prislistor eller fasta avtal. Producenterna och regissören tittar sedan igenom budgeten och inspelningsschemat. De kan begära justeringar till siffror de anser vara orealistiska.

Under förarbetet förbättrar producenterna och regissören budgeten. De planerar hur budgeten kommer att spenderas dag för dag tills filmen är färdig och redo för distribution. Produktionsledaren och den assisterande regissören (assistant director) arbetar med cheferna för olika avdelningar så att de kan planera arbetet och få ut de nödvändigaste av inspelningsschemat och budgeten.

Rollistan

Samtidigt som inspelningsschemat och budgeten är på väg att bli klara, arbetar regissören med producenterna och en speciell casting director, som är ansvarig för anställandet av skådespelare, för att slutföra rollerna. Casting directorns jobb är att provspela de sökande skådespelarna. Han eller hon överväger ibland hundratals skådespelare för varje huvudroll i en film. Genom en mängd auditions och intervjuer, är antalet sökande nere i enbart ett par stycken för varje roll. Vid en audition kan en skådespelare bli tillfrågad att läsa från manuset eller att medverka i en scen som förberetts tidigare. Regissören och producenterna väljer sedan de slutliga rollerna. Skådespelarna blir valda efter deras talang och förmåga att arbeta med de andra skådespelarna för att skapa ett team av aktörer. Skådespelarna väljs även för hur bra de är för rollen, baserad på deras framträdande, temperament och regissörens tolkning för rollen.

Repetitioner

Om tiden tillåter och skådespelarna är lediga, så görs repetitioner före inspelning. Under repetitionerna utforskar regissören och skådespelarna karaktärerna och manuset tillsammans. De läser igenom filmmanuset och diskuterar handlingen och varje roll de spelar. De spelar sedan upp scenerna och omarbetar dem för att passa deras talanger och tolkningar. De kan improvisera för att utforska varje karaktär och alla möjliga sätt att spela upp en scen.

Alla regissörer håller inte repetitioner under förarbetet. En del diskuterar bara handlingen och karaktärerna vid den här tidpunkten. De föredrar att vänta tills varje skådespelare är på plats för att repetera varje scen. Skådespelare i små roller möter vanligen regissören för första gången samma dag som scenen ska spelas in.

Inspelning

Under förarbetet föreställer filmmakarna sig hur filmen ska se ut. De samlar folket och materialet som behövs för att göra verklighet av deras idé. Under inspelningen väcks filmen till liv och spelas in på film och ljudband eller digitalt. Det kreativa arbetet av förarbetet görs med ord, ritningar och budgetar på papper - nu arbetar filmmakarna i stället med skådespelare och verkligt material.

Inspelning av scen
Foto: Peter Dahlgren

Studioinspelning

En studio (sound stage) är en hangarliknande byggnad i vilken kulisser kan byggas. Att filma i studio ger produktionsteamet möjlighet att bygga kulisser till exakta specifikationer. Det ger dem möjlighet att placera kameran exakt var de vill, och skapa precisa skalor och detaljer i deras kulisser. Att uppnå den ljussättning som man vill ha är enklare eftersom varje scen har en egen "ställning" för att fästa lampor i taket, kallad rår. Råren ger fotografen (director of photography) möjlighet att hänga upp varje lampa med precision. Studion är förseglad, vilket eliminerar ljud och distrationer från världen utanför. Att arbeta i en studio sparar mycket tid när man satt upp utrustningen, och undviker att filmteamet flyttas från plats till plats eftersom allting filmas i studio.

Nackdelarna med att filma i studio är de extra kostnaderna. Att konstruera kulisser är ungefär som att bygga ett hus. En designer måste göra ritningar på kulisserna. Snickare måste bygga det och kulisserna måste målas och tapetseras, och inte minst inredas.

Filmning på plats

Fördelarna med att filma direkt på plats (on location) är att kulisserna som till exempel en väg, ett berg eller en hamn redan finns. Saker kan läggas till på platsen för att skapa rätt utseende. Om scenen exempelvios behöver en uppfart, men det finns ingen på plats, så kan en falsk uppfart läggas till.

De huvudsakliga nackdelarna med att filma på plats är att platserna inte är gjorda för filminspelning. Filmmakarna kanske inte har tillräckligt med utrymme för att sprida ut utrustningen och för att röra kameran. De måste ta med generatorer som kan förse dem med elektricitet till deras lampor. Platsen kan vara mycket svårare att komma ifrån oljud såsom förbipasserande, ljud från trafik och flygplan liksom förändringar i ljuset under dagen. Skådespelarna och filmteamet måste transporteras till platserna som kan vara avlägsna platser på jordklotet. Personalen måste få äta och någonstans att sova och så vidare. Men succén av många filmer kommer från den autentiska och verkliga känslan på platsen, vilket många gånger överväger nackdelarna.

Vissa filmmakare spelar in utescener i uppbyggda miljöer, så kallade ateljéområden (back lots) som är en stor öppen yta nära filmstudion. Dessa miljöer är kopior av exteriörer, som till exempel en uppbyggd gata. Att filma på dessa "kopior" sparar tid och pengar, men kan i stället ge ett mindre autentiskt utseende än om det vore inspelat på en riktig gata.

Föreberedning inför inspelning

Inspelningsplatsen eller scenen i studion måste vara noggrant förberedda innan kameran kan spela in. Inspelningsdagen startar oftast väldigt tidigt. Lastbilar börjar anlända med lampor, rekvisita, kamera och ljudutrustning vid sex eller sju på morgonen. Attributörer (standby prop mens) arrangerar rekvisitan. Frisörer och makeup anländer precis före skådespelarna. Skådespelarna spenderar ofta minst en timme med att fixa håret och makeupen för varje dags inspelning. Regissören och assistenter kontrollerar schemat för dagens arbete. Fotografen dirigerar elektriker (gaffers) som sätter upp lamporna.

Scenen måste vara tillräckligt belyst för att fastna på filmen. Att ljussätta en scen är en av de mest tidsödande och viktigaste aspekter av filmproduktionen. Fotografen som ljussätter använder konstrast som ett stort redskap. Kontrast är relativ ljusstyrka av en skådespelare eller ett objekt gentemot omgivande skuggor och mörka partier. En gladare, mer positivare känsla kan skapas genom att minska kontrasten och göra scenen ljusare. En scen fylld med skuggor och ett fåtal ljusstrimmor är oftast mer dystert. I en thriller kan en hotande ton utvecklas i en mörkare scen med framhävande kontraster. Publiken sitter i förväntan, väntar på att något eller någon ska hoppa ut från skuggan.

Samtidigt som ljuset sätts upp, kommer även skådespelare till platsen och övar på deras arbete under repetitionerna och fokuserar på deras karaktärers agerande och reagerande i den kommande scenen. För i motsats till teatern, där skådespelarna agerar i en kontinuerlig tidssekvens, kräver film att skådespelare agerar i fragment av scener. Varje tagning i en film täcker sällan mer än en eller två minuter av filmens handling, och som förklarats tidigare, spelas scenerna inte in i samma ordning som manuset. Därför måste filmskådespelare utveckla sina karaktärer utan kontinuitet och skådespelarna måste ha en stark känsla för filmens längd. Att agera i fragment har ändå vissa fördelar. I filmer kan skådespelare i stället koncentrera sig på den väldigt korta sekvensen med dialog eller rörelse i en viss scen.

Inspelning

Efter att ljuset är riggat, repeterar regissören och skådespelarna framför kameran och A-ljudet (sound mixer). Regissören arbetar med skådespelarna för att finslipa deras framträdande. I gengäld kontrollerar kameraoperatören (camera operator) att bilden blir bra, och A-ljudet kontrollerar att han eller hon får en bra ljudinspelning. Det tas oftast flera tagningar av en inspelning. Regissören kanske vill ta en omtagning för att förbättra ett skådespel eller för att fråga efter en annan tolkning av scenen. Skådespelaren kanske vill prova ett nytt sätt, eller kameraoperatören kanske vill förbättra bildkompositionen av tagningen eller kamerarörelsen.

Mycket av tagningarnas inverkan beror på valet av kameralinser och positioner, och även beroende på skådespelarnas positioner. Ett långt teleobjektiv gör så att bilden ser platt ut. Ett vidvinkelobjektiv gör att djupet i bilden blir större. Kamerapositionen har stor betydelse för hur publiken uppfattar en scen. Om till exempel kameran är placerad så att den ser karaktären genom ett nät eller stängsel, kommer publiken troligtvis att känna att karaktären är instängd, eller nästan infängslad.

Med sceneri (blocking) menas hur skådespelarna rör sig i en scen. Om en skådespelare rör sig mot kameran och blir större i bilden, kommer han eller hon att ta uppmärksamheten från andra skådespelare i bild. Om karaktären går från kameran, kommer publiken att känna att karaktären är isolerad och sårbar eller mindre viktig, beroende på föregående scener och händelser. Det är vanligt med scenerirepetioner, alltså att man repeterar skådespelarnas rörelser så att bland andra fotografen kan planera ljussättningen och passarteamet kan planera kamerarörelser.

En filmklappa (clapper board eller slate) används för att hålla reda på scener och tagningar - information som behövs senare under efterarbetet. En filmklappa består utav en whiteboard- eller träplatta som sitter fast i två gångjärnsförankrade brädor. Klappan markeras med varje scens nummer och tagning. Den filmas före varje tagning så att det visuellt identifierar varje scen- och tagningsnummer. C-fotografen säger också scen- och tagningsnumret högt, och slår sedan omedelbart ihop klappan för att skapa ett skarpt ljud. Den talade informationen och klappans ljud spelas in på ljudbandet samtidigt som klappan bevarar informationen visuellt.

Efter varje tagning, konsulterar regissören med skådespelare, fotografen och kameraoperatören. De beslutar om det finns något att justera för att göra tagningen bättre. Traditionellt var de tvungna att förlita sig på sin instinkt för att avgöra hur det skulle se ut på film. Men sedan 1970-talet har många regissörer använt video assist för att hjälpa att avgöra tagningarna medan de spelas in. Video assist är ett videoinspelningssystem som sitter på filmkameran. Den spelar in en bild på ett videoband samtidigt som filmkameran. Videobandet kan granskas direkt efter inspelning, en fördel över kamerafilmen, som först måste framkallas i ett laboratorium. Video assist erbjuder filmmakarna ett snabbare sätt att avgöra arbetet i varje tagning, och tillåter dem att avgöra vilka förbättringar som behövs i nästa tagning. Med digital teknik kan man omedelbart se den aktuella tagningen i hög upplösning.

I en lågbudgetfilm görs kanske enbart tre eller fyra tagningar på varje kameraposition, medan det i en storbudgetfilm kan göras så många som 50 tagningar. Efter att regissören är nöjd med en tagning, skickas filmen iväg för kopiering i ett laboratorium. En kopia kallad arbetskopia (work print) görs då för klippningen.

Efter att alla tagningar av en scen har gjorts sätter teamet upp lampor och kameraposition för nästa tagning, under överseende av filmfotografen. Skådespelarna går till sina loger eller sina husvagnar om de filmar på plats, för att vänta på att filmteamet ska göra klart sitt arbete. Under tiden pratar regissören med teamet om nästa dags inspelning. Regissören kan också möta producenterna och produktionsledaren för att diskutera schemat, budgeten eller andra produktionsrelaterade problem. Vid dagens slut, om arbetet är på en inspelningsplats, packar teamet ned utrustningen och flyttar hela verksamheten till nästa plats.

Efterarbete

Inspelningen förser med råmaterial från vilken filmen kommer att konstrueras. Detta råmaterial består utav fragment av film och ljudband, innehållande karaktärer, platser och händelser som utgör filmens handling och tolkning. Efterarbetet är perioden då råmaterialet klipps ihop till en film. Filmklippning refererar till den totala processen av att sätta ihop filmen i en slutlig form. Klippning liknar på många sätt det skrivande stadiet i en filmproduktion. Men i stället för att konstruera en historia av ord, väljer regissören och filmklipparen de bästa tagningarna och scenerna. De använder dem för att lägga ut filmens struktur och för att avgöra varje scens kvalitet.

Genom processen är klipparna väldigt uppmärksam på filmens rytm och tempo. De väljer noggrant var varje scen börjar och hur det flyter på till nästa scen. Om nödvändigt så kan filmen omtolkas under klippningen, vilket innebär att man kanske frångår manuset för en annan (bättre) tolkning.

Preliminära steg

Klippningen börjar efter ett antal viktiga steg för att förbereda negativet (camera original eller negative) och ljudbanden. Negativet är filmen som exponerats under inspelningen. Först måste en arbetskopia göras av filmlaboratoriumet efter att negativet har bearbetats. Arbetskopian används under klippningen för att bevara negativet från skador. Ljudbandet måste kopieras till ett band med samma bredd som filmen. Med samma bredd på filmen och ljudbandet gör att klipparen kan sätta ihop ljud och bild på samma maskin.

Sedan måste ljudet synkroniseras med bilden. Det menas att ljudet måste placeras så att det exakt matchar händelserna i bilden. När till exempel en skådespelare pratar, bör publiken höra hans eller hennes röst samtidigt som läpparna rör sig. Traditionellt sett har den assisterande filmklipparen (assistant editor) markerat den bildruta där filmklappan är ihopslagen och markerat på motsvarande sätt filmklappans ljud på ljudbandet. Genom att göra på detta viset kommer både ljud och bild att vara synkroniserade. Den assisterande klipparen måste hitta och skapa ett synkroniserat förhållande för varje tagning i filmen. Efter att bild och ljud har blivit synkade, gör den assisterande filmklipparen en detaljerad logg av varje scen. Denna skriftliga loggen gör att filmklipparen kan hålla reda på hundratals meter av exponerad film. Med digital teknik blir denna arbetsprocess allt mer automatiserad, med en gemensam tidkod för både filmen och ljudet sker synkroniseringen utan ansträngning.

Arbetskopiorna

Sedan tittar regissören och filmklipparen igenom denna råa, oklippta film som kallas arbetskopia (rushes eller dailies). De diskuterar igenom vilka tagningar att använda och ritar upp hur de ska arrangeras. Dessa screenings, som de kallas, görs vanligen efter varje dags inspelning - ett exempel på hur olika stegen för att göra en film överlappar. Filmklipparen, regissören, producenterna och andra nyckelmedlemmar ser filmen från scener som spelats in den föregående dagen. På detta sättet, kan de kontrollera kvalitén på deras arbete. Om nödvändigt, kan de också justera arbetet. De kan ta om en enskild tagning eller en hel scen innan de lämnar inspelningsplatsen. De kan också lägga till nya scener för att fylla in luckor de upptäckt under screeningen. Mest viktigast, är att det kan börja den riktiga klippningsprocessen.

Grov- och finklippning

Baserat på diskussionerna mellan regissören och producenterna sätter filmklipparen ihop de valda bilderna i rätt ordning. Denna preliminära version av filmen kallas grovklippning (rough cut). Den följer manusets ordning och de bilder som regissören valt.

Efter att grovklippningen är klar, tittar filmklipparen igenom den med regissören. Baserad på hans eller hennes respons, kan andra tagningar användas, och ordningen av scenerna kan ändras. Scener som ej bidrar till historiens framåtrörelse kan tas bort. Filmklipparen justerar det som behövs, vilket klargör och styrker historien och förbättrar det närmare till dess slutliga form. Denna version kallas finklippning (fine cut).

Klippningen analyseras sedan av producenterna. För att få en fräsch åsikt, bjuds vänner och filmmakare som inte är med i produktion in. Nya justeringar görs än en gång för att förbättra filmens handling och utseende. Regissören fortsätter att övervaka klippningen tills han eller hon är nöjd, beroende på begränsningar i budgeten och efterarbetets schema. Producenterna eller studion kan sedan ta över och finslipa, bearbeta, eller helt och hållet omkonstruera delar som de tycker passar.

Musik- och ljudläggning

Under klippningen, ansluter kompositören och ljudläggaren (sound editor eller dubbing editor) sig till de andra filmmakarna. Vissa kompositörer vill vara med från början vid planeringen för att absorbera filmens känsla och för att förstå dess utveckling. Men de flesta kompositörer kommer in under, eller efter, att grovklippningen är klar.

Kompositören och ljudläggaren kommer att se filmen med regissören och identifiera passande ställen för ljudeffekter och musik. De diskuterar vad för slags musik filmen behöver och de instrument som krävs för att spela in musiken. Ibland resulterar diskussionerna i att vissa scener klipps om. Regissören kan bestäma att en dialog effektivt kan ersättas med musik.

Medan kompositören förbereder och spelar in musiken, lägger ljudläggaren till ljudeffekter, bakgrundsljud och återstående dialog. Dessa ljud bidrar till karaktärerna och inverkan på filmen och stärker den önskade illusionen. Efter att filmen har blivit "spärrad" (originalljudet låst med bilden) och ljudläggningen är färdig, tar filmmakarna filmen till en av de sista stegen i produktionen (final cut).

Ljudmixning

De olika ljuden och musiken blandas ihop till ett ljudband under mixningen i en dubbningsstudio (dubbing theathre), som är en stor biosalong utrustad för ljudmixning. Flera tekniker - vanligtvis en dialogmixer, en ljudeffektsmixer, och en musikmixer - sitter bakom ett stort mixerbord med många volym- och ljudeffektskontroller. Framför dem finns en bioduk som filmen projiceras på. Regissören tittar på filmen med dem medan mixerteknikerna noggrant följer förberedda tabeller kallade cue sheets. Dessa tabeller indikerar när varje ljud uppenbarar sig på filmens ljudspår. Mixarna arbetar tillsammans under ledskap av dialogmixern. De justerar den relativa volymen och ljudkvalitén av varje ljud för att framhäva de viktigaste ljuden och bidra till ljudets helhetsupplevelse.

Den slutliga filmen

När ljudet har mixats, klipps sedan negativet, tagning för tagning, för att exakt matcha arbetskopian. Sedan trycker filmlaboratoriumet en ny kopia på en enskild, kontinuerlig filmremsa. Sedan kopierar de det mixade ljudet vid sidan av den nya kopian, och skapar den slutliga filmen (answer print). Denna versionen inkluderar även filmens titel och rollista, såväl som optiska effekter - såsom övertoning från en tagning till en annan - som bestämdes under klippningen. Filmen innehåller även det färdigmixade ljudet på ljudspåret. Små justeringar kan faktiskt göras nu också. Genom att kopiera om, kan individuella tagningar göras mörkare eller ljusare eller så kan deras färger justeras. Digital teknik har även här förenklat processen vilket innebär att slutprodukten blir en digital fil. Filen kan i förekommande fall skrivas ut på filmnegativ och kopieras till biografer som använder traditionell biofilm.

När filmmakarna anser sig vara färdiga, förhandsvisar de filmen för en publik. Baserad på publikens respons, kan hela scener bli omklippta och omkopierade. Efter att filmmakarna är nöjda med filmens framträdande, är efterarbetets stadium färdigt. Produkten är nu redo för distribution till dess publik.

Sätt betyg

51

5 kommentarer

  1. Johann Bergstrand
    Godafton!!! Bra skrivet utförligt och väldigt intressant som medmänniska att tänka igenom detta avsnitett med film ortsätt gärna att skriva om skådespeleri som är intressant...
    Hälsningar Johann
  2. Martin
    Hur lång måste en film vara så att det räknas som en långfilm.
  3. Peter Dahlgren
    Över 72 minuter i Sverige. Över 60 minuter annorstädes.

    http://www.voodoofilm.org/ordlista/term/langfilm
  4. ebba
    om en författare skrivit en bok och man vill filmatisera denna, hur går man tillväga gällande rättigheter?
  5. rebecca
    men snälla svara på min fråga hur många och vila personer måste vara med och göra en film asså det jag menar t.ex dom personerna som regisören och designen och vilka mer svara fort:)

Skriv kommentar