Filmens struktur

En filmberättelse kan struktureras och berättas på en mängd olika sätt, men alla berättelser utgår från två olika berättarformer. Dramat är onekligen den störta berättarformen som vi främst känner till från det stora landet i väst (nej, inte Norge). Den episka berättelsen är en berättarstruktur som skiljer sig kraftigt från dramat och är mest utbredd bland européer.

Olika berättarformer

Dramats berättarform har ingenting med genrén drama att göra, utan kan till exempel vara en vanlig action-film eller en komedi. Dramat består utav av en övergripande huvudkonflikt och en hel del hinder. En konflikt kan till exempel vara en olycka som när fartyget Titanic gick under och hinder är små detaljer som påverkar berättelsen, till exempel stängda dörrar som tillfälligt hindrar karaktären från att nå sitt mål. I ett drama berättas handlingen genom verklighetstrogna skådespelare och dialoger, och minsta lilla teatraliska överdrift känns onaturlig. Handlingen spelas helt enkelt fram och slumpen kan aldrig avgöra konflikten.

I den episka berättarformen är det inte frågan om någon huvudkonflikt, utan här är det istället en person som berättar fram handlingen från sin syn på livet. Det kan i vissa fall även vara något annat än en person, men berättelsen kretsar hela tiden kring personen eller saken ifråga och hur det ska gå för denne. Ett bra episkt exmpel är filmen Forrest Gump (1994) där Tom Hanks, som sitter på en parkbänk hela filmen igenom, berättar om alla situationer han varit med om. En episk film brukar generellt sett handla om något tema, såsom en resa till ett fjärran land. Under filmens gång får man därmed följa resenärerna till det nya landet.

Utan tvekan skulle jag nog säga att ungefär 90 % av alla filmer som görs - och gjorts - är gjorda med dramat som berättarform. Till exempel så är TV-såpor episka, men varje scen har också en dramatisk uppbyggnad.

Linjärt och icke-linjärt berättande

Filmer kan också ha en linjär eller en icke-linjär uppbyggnad. En linjär historia berättar handlingen från A till Ö, enligt en logisk tidsaxel. Om någonting inträffar följs händelsen omedelbart av nästa händelse och så vidare.

En icke-linjär berättelse är raka motsatsen - historiens slut kan läggas i början, historien kan hoppa fram och tillbaka i tid. Dessa berättelser kräver oftast mer av tittaren, men kan också vara mycket underhållande och ger ofta publiken "aha"-känslan när alla bitar faller på plats. Quentin Tarantino är en av frontmännen inom icke-linjära berättelser.

Dramats regler

Inom dramat finns två gyllene regler för berättandet. Alla dramatiska berättelser utgår nämligen från karaktären i berättelsen. Den andra regeln är att hjälten samtidigt gör en resa till sig själv, eller inom sig själv.

Dramats struktur

Grunden för allt dramatiskt berättande bygger från följande klassiska mall, som skapades redan under Antiken. Denna mall kallas för den anglosachsiska berättarmodellen, vilken du kan studera i mängder av TV-serier och filmer. Naturligtvis kan man bryta mot denna mall eller göra korsbefruktningar med andra berättarstruktur etc., men först måste man ju känna till grunden.

Den dramatiska berättarmodellen är uppbyggd enligt tre akter. Mellan dessa akter sker övergångar där berättelsen förs framåt genom att konflikten "spetsas" mot sitt yttersta. Dramat går väldigt kortfattat ut på att en bomb dimper ner i huvudkaraktärens vardag och att denne måste kämpa tills han vinner eller förlorar. Man kan se det som en "Vem vinner?"-historia.

• Akt 1 (början) - Anslag och presentation.
• Akt 2 (mitten) - Fördjupning och konfliktupptrappning.
• Akt 3 (slutet) - Konfliktförlösning och avtoning.

Mellan dessa akter sker första vändpunkten (mellan akt 1 och 2). I mitten av akt 2 uppstår point of no return och övergången mellan akt 2 och 3 byggs över av ytterligare en vändpunkt.

Anslag

Inledningen i filmer kallas anslag, och det är här man ska gripa tag om tittarna. Skulle du, efter att ha sett de fem första minuterna, se vidare på en film om den inte intresserar dig det minsta? Troligtvis inte (om du inte ser den på bio och betalt en dyr biljett förstås).

TV-filmer har oftast ett mer dramatisk anslag än de filmer på bio. Det gäller ju att få tittaren att inte zappa över till någon annan kanal. Det finns alltså många sätt att påbörja sin berättelse, men det är viktigt att anslaget inte blir för dramatiskt. Publiken måste nämligen känna att konfliktförlösningen är det avgörande för historien. Ligger anslaget "högre" än resten av filmen kan det kännas som en utförsbacke för publiken.

Det första man gör i anslaget är att tala om för publiken vilken genre filmen hör hemma i. En skräckfilm börjar oftast med något riktigt kusligt - dels för att man som tittare ska stanna kvar, dels för att säga "det här är en skräckfilm" och dels för att presentera vad huvudkonflikten är och vad filmen ska handla om.

Anslaget fungerar också som filmens "spelregler". Om man i anslaget visar någon som kan flytta saker med ren viljekraft har man gjort en överrenskommelse med publiken att detta är möjligt. Då slipper man också hålla på att presentera nya karaktärer ju längre in i berättelsen man kommer. Om man istället i slutet av filmen skulle presentera en karaktär med övernaturliga förmågor skulle publiken förmodligen skratta och känna sig lurade.

Man kan säga att det finns fyra typer av anslag: det dramatiska anslaget, det etablerande, det gåtfulla och slutligen TV-anslaget.

Det dramatiska anslaget är som namnet säger något dramatiskt som får publiken att vakna till och sitta käpprakt i biosalongen. Det etablerande anslaget tar istället mer tid på sig att fördjupa sig i karaktärer och miljön berättelsen utspelar sig. Visst kan det också vara dramatiskt samtidigt som det är etablerande och vice versa, men inte i samma grad som det dramatiska (eller etablerande) anslaget. Det gåtfulla anslaget är däremot lite klurigare. Här presenterar man oftast inte konflikten utan man bara anar den, genom mystiska bilder. Vad som helst kan i stort sett hända, vilket gör publiken aktiv och undrar vad det är som händer. Ofta brukar det gåtfulla anslaget få en förklaring i slutet av filmen, då publiken reagerar med "Aha, det var därför det hände i början".

Presentation

I presentationen gäller det att presentera karaktärerna. Vem är vem och vad är deras mål? Huvudkaraktärerna bör man lära känna så mycket som möjligt genom information om deras intresse, attityder, relationer till andra etc. För att man ska sympatisera och tycka synd om dem som ligger i underläge måste man nämligen veta vilka de är.

Vändpunkt 1 (plot point)

Den första vändpunkten är övergången mellan den första och den andra akten och här är det dags för huvudkonflikten att verkligen sättas i verket. Nu ställs protagonisten (den gode människan) inför ett kritiskt val av antagonisten, där han är tvungen att agera. Naturligtvis finns det bara ett sätt att handla på - annars skulle ju filmen sluta här. Antagonisten tvingar därmed på ett eller annat sätt fram handling från protagonistens sida. Det kan också vara så att huvudkaraktären får ett uppdrag eller uppgift att lösa, annars kan saker och ting gå mycket snett.

Fördjupning

Fördjupningen är en "förlängning" av presentationen där man ska lära känna karaktärerna ytterligare. Den onde ska bli ännu ondare, den gode ska bli ännu mer nedtryckt av den onde - allt för att skapa större dramatik i berättelsen. Publiken får även reda på att huvudpersonen inte har det så lätt. Han eller hon kan vara ganska ensam, inte alls så perfekt som omgivningen tror och har en del mänskliga fel. Publiken sympatiserar och tycker helt enkelt synd om personen.

Men som publik håller man inte på människor som bara visar sig vara orkeslösa. De måste ha styrka också. Genom protagonistens kamp för rättvisa spetsas konflikten och en framåtrörelse börjar gro. Det börjar alltså hända något och publiken vill gärna veta hur det ska sluta.

Point of no return (the point of no return)

Detta innebär att något inträffar som gör att kampen måste slutföras till någon av dem vinner.

Konfliktupptrappning (the climax)

Som namnet säger så trappas konflikten upp och detta steget infinner sig mot slutet av berättelsen. Den ene gör något som tvingar den andre att agera vilket leder till den slutliga uppgörelsen mellan dem båda.

Vändpunkt 2 (plot point)

I den andra vändpunkten försäkrar den gode både sina medspelare och publiken att han eller hon ska fortsätta kampen fullt ut (vilket inte ska ske genom att han tittar in i kameran och säger det). Viktig information kan även läcka ut till motsatta sidan som leder till en konfrontation. Protagonisten och antagonisten kan också uttala sina målsättningar och på så vis leda fram till konfliktförlösningen.

Konfliktförlösningen (the resolution)

Nu har konfliktupptrappningen nått sitt klimax och någon av dem har vunnit. Den vanligaste och kanske mest uttjatade vinnaren är naturligtvis den goda sidan. I nästan alla filmer brukar den gode ligga i ett rejält underläge, tills han eller hon slutligen i de sista sekunderna lyckas överlista och golva motståndaren. Spänningen hålls uppe konstant genom hela striden, men utgången för vem som ska vinna är därmed oftast för lätt att räkna ut.

Även om publiken vet vem som ska vinna, vill de istället veta hur han eller hon ska klara det. Tänk också på att slumpen aldrig kan avgöra ett drama - det skulle kännas billigt, även om det i verkligheten kan hända.

Avtoning

Nu är det dock så att eftertexterna inte kommer upp så fort den goda sidan har vunnit eller så fort den onde tippar i backen. Publiken måste hinna "smälta" det som har hänt genom några sekvenser på vinnaren eller dylikt. Publiken måste få tid att "varva ner" och hylla eller sörja protagonisten. Det kan också finnas något problem som ännu inte klarats upp, som i sista stund får avrunda historien.

Om avtoningen innehåller en liten kommentar eller sammanfattning av budskapet är det extra bra, så länge den inte är övertydlig.

Ofta brukar man även "försvinna" från platsen genom en utåkning eller kranrörelse upp i luften för att obemärkt lämna segraren, speciellt i en vidbild över hela spektaklet.

Missvisande dramaturgi

Dramaturgin är dock inte alltid bra i mina ögon, man kan lätt låsa sig och skriva en berättelse som har en helt annan struktur och sedan försöka "pressa in" den i den klassiska dramaturgin.

Lärare och andra yrkesfolk försöker ibland att pracka på folk den klassiska dramaturgin (missförstå mig rätt). Du kan ha skrivit en episk berättelse som handlar om ett par som reser jorden runt, där resan är det viktiga temat - inte huvudkonflikten. Lik förbannat försöker läraren, eller vem det nu kan vara, att pressa in berättelsen i den dramatiska mallen och hävda att det saknas en konfliktupptrappning.

Nu menar jag inte att man ska bortse från den klassiska dramaturgin helt och hållet - den ska man helst kunna på sina sex fingrar (den är ju faktiskt uppbyggd enligt sex grundsteg), men man måste få utveckla sitt sinne, snarare än att begränsa det.

Man kan lätt låsa sig vid blotta tanken på att det måste finnas en vändpunkt i början, en point of no return i mitten och en vändpunkt till i slutet. Förr ansåg man att dramaturgi var 98 procent av manusarbetet och det är inte så konstigt om man tänker så. Nu för tiden - efter att den kände dramaturgen Ola Olsson visat motsatsen - hävdar man att dramaturgiarbetet enbart är två procent av manuset. Dramaturgi är faktiskt en strukturell fråga - inte innehållsmässig.

Man kan skriva en berättelse där allt är perfekt enligt dramaturgin, alla bitar ligger på exakt rätt plats, vändpunkterna är utformade helt enligt dramaturgin och infinner sig vid exakt rätt ögonblick. Det säger ju inte att filmen blir bra. Den kan i sig vara lika rolig som testbilden på TV. Dramaturgin skapar nämligen inga mästerverk. Och film är ju främst till för att underhålla - inte vara dramaturgiskt korrekt.

Detta är min syn på dramaturgilärandet i dag, så tro inte att jag har rätt eller fel - bilda en egen uppfattning och ifrågasätt det du lär dig.

Viktigast av allt är att du kan motivera dina val inom dramaturgin. Sedan spelar det ingen roll om det rör sig om att skippa en huvudkonflikt - kanske är det delkonflikterna som är intressantare?

Fram- och inåtrörelse

Du har säkert hört ordet förr, och det handlar naturligtvis om att få publiken att sitta kvar i sina biostolar. Framåtrörelse är när filmen utvecklas och går framåt, den står inte och stampar på samma ställe. Det är också då det börjar hända saker som publiken vill veta hur det ska sluta.

Sedan finns det också något som kallas inåtrörelse. Det är som framåtrörelse - fast tvärtom. Huvudkaraktären gör en resa inom sig själv (väldigt vagt beskrivet) och karaktärerna utvecklas istället för att själva "filmen" och strukturen utvecklas. Dessa filmer är oftast episka, och kräver att publiken följer med i berättelsen i stort sett hela tiden. Det händer kanske inte speciellt mycket i bilden, man låter istället publikens hjärna arbeta oavbrutet för att förstå karaktärsutvecklingen och sammanhanget. Det är väldigt få som över huvud taget orkar se en sådan här film, så det gäller att se över målgruppen innan man producerar den här typen av underhållning. Ett mycket välkänt exempel är Breaking The Waves (1996) av Lars von Trier.

Nu tillbaka till framåtrörelse. I boken "Berätta med video" av Erik och Siv Fagerholm kan vi ta del av en mycket bra och kortfattad lista från Dramatiska Institutet som beskriver hur man uppnår framåtrörelse i sin berättelse:

• En person vill göra något. Han möter svåra hinder. De tornar upp framför honom men måste övervinnas. Tittarna känner för den som är i underläge men ger inte upp. Det ger dramatik.
• Läget försvåras, till exempel av yttre handikapp som brist på pengar eller brutet ben. Eller kanske av personens egen rädsla. Han får allt svårare att göra det han vill.
• Din huvudperson kommer i konflikt med en annan person, och den andra personen har övertaget.
• Du berättar A men inte B och skapar därmed nyfikenhet. Om tittarna ser en person som inte vågar gå över en tom gata, undrar de säkert varför.
• Du förebådar något, till exempel en olycka. Den första bilden visar en bil i hög fart och den andra bilden en vägbom med skylten "FARA - RAS". Då väntar sig många en olycka.
• Du ger huvudpersonen en tidsfrist. Om han inte hittat bomben inom en timme så flyger hela Dramatiska Institutet i luften.

Sammanfattning

• Det finns två olika berättarformer: dramat och den episka berättelsen. Dramat beskriver en "objektiv" verklighet, medan epiken låter en person berätta fram handlingen subjektivt.
• Protagonisten = den gode människan.
• Antagonisten = den onde människan.
• För att skapa dramatik måste protagonisten ligga i underläge och samtidigt utsättas för något ofrivilligt.
• Den anglosachsiska berättarmodellen består utav följande sex steg: anslag, presenation, (vändpunkt 1), fördjupning, (point of no return), konfliktupptrappning, (vändpunkt 2), konfliktupplösning och avtoning. Stegen inom parantes är de övergångar mellan de olika stegen.
• Presentationen berättar vad det är för typ av historia och när den utspelar sig. Vilka som är med i den och vad deras målsättning är och hur konflikten startar.
• En film kan avslutas på tre olika sätt: ett lyckligt slut, ett sorgligt slut eller ett på samma gång lyckligt och sorgligt slut.