Specialeffekter för film

Vad är specialeffekter? Det finns egentligen inget bra svar på detta, men man kan väl säga att specialeffekter, eller SFX, är något som tillhör ovanligheterna på en filminspelning. Kan man då säga att en biljakt är specialeffekter? En gipsad arm? Två tomtebloss? Nja, det är svårt att definera vad specialeffekter är för något. Det kan ju tolkas väldigt olika. Här presenteras dock några vanliga och ovanliga "specialeffekter" som både kan göras med film- och videoteknik.

Bluescreen

Termen bluescreen innebär att man med en blå bakgrundsskärm (fond) kan frilägga motiv i bilden och exempelvis låta dem "flyga". Allt som är blått i bilden kommer därmed att ersättas av en annan bild. Om en person i bild har en blå huva över huvudet kommer detta att bli en huvudlös person.

Tekniken är faktiskt så välutvecklad att det är omöjligt att se skillnaden om det är en riktig bild eller en bluescreen-bild. Det förutsätter naturligtvis att ljuset och färgerna överränsstämmer med varandra i de olika bilderna.

Anledningen till att man just använder en blå färg (och även en del andra färger) beror på att färgsystemet är uppbyggt kring rött, grönt och blått (RGB). Vår hud har fler nyanser av rött och grönt än vad den har av blått, vilket därmed lätt kan urskiljas då motivet läggs framför en blå bakgrundsfond. Den blå färgen som används har också lågt kontrastomfång, vilket innebär att nästan all blå färg har samma nyans. Dessutom är den relativt ovanlig i färg till klädesplagg och dylikt.

Ibland händer det ju givetvis att rollkaraktären måste ha en blå tröja på sig. Då kan man i stället använda en grön fond, vanligen kallad greenscreen.

Den videotekniska termen för bluescreen kallas chroma-key och sker med hjälp av en bildmixer där två källor mixas med varandra. Motsvarigheten på filmsidan kallas travelling matte, men är numera en sällan använd teknik. Med datorernas hjälp har denna tekniken (chroma-key) både blivit lättare att hantera och resultatet bättre, både när det gäller film och video.

Chroma-key är främst använd vid TV:s värdeleksrapporter, och ibland kan man även se konturerna av bakgrundsskärmen om presentatören går för nära bakgrunden.

Back- och front projection

Ett alternativ till bluescreen är så kallad back projection. Det innebär att man projicerar videobilder på en transparent filmduk - bakifrån. Detta är bl.a. användbart när man behöver rörliga bilder till bilscener. I gamla filmer kan man tydligt se hur föraren svänger med ratten fram och tillbaka trots att vägen är hur rakt som helst. Nackdelen med denna metoden är att det är väldigt svårt att få projektionsytan jämnt belyst, då ljuset koncentreras till mitten av bilden.

En vanligare metod är motsatsen front projection som istället projicerar bilderna rakt framifrån. Precis som bluescreen-tekniken hänger man upp en fond, men med den skillnaden att den är av samma typ som trafikmärken, dvs med ett skikt av sfäriska små korn av glas som reflekterar ljuset. Om man t.ex. lägger eldflammor "på" motivet kommer enbart bakgrunden att reflektera ljuset - eldflammorna projiceras dessutom exakt i samma vinkel som kameran (genom att använda en glasskiva) så att skuggor inte avslöjar tricket.

Du kan köpa denna postern på filmaffischer.com

Bullet Time

Filmen The Matrix (1999) innehåller en hel del förbluffande tricks. Filmen innehåller sekvenser där kameran gör en åkning trots att hela händelseförloppet med skådespelare är "frysta".

Detta är mycket tekniskt svårt att genomföra, men det åstadkoms genom användandet av två filmkameror och ca 20-30 stillbildskameror. När dessa stillbildskameror placeras i ordningsföljd med samma avstånd från varandra mellan filmkamerorna, kan man gå från en rörlig verklighet till en frusen och därefter fortsätta med den rörliga igen. Alla kameror är synkroniserade med varandra för att ta ett kort vid exakt samma tillfälle. Därefter flyter bilderna "ihop" genom en mycket vanlig metod som kallas morphing, vilket gör att det ser ut som en åkning. Bröderna Wachowski som regisserade The Matrix kallar tekniken Bullet Time.

Du kan köpa denna postern på filmaffischer.com

Digitala effekter

Nu tar vi oss in på de lite "tyngre" grejorna. Ovan nämnda effekter är grundläggande teknik för trickfilmning (bortsett från Bullet Time då förstås), men här presenteras den absoluta frontens effekter som är betydligt komplicerade: digitala effekter.

När man lägger till digitala effekter på film finns det två sätt att göra det på. Dels att konstruera en hel sekvens i datorn (så kallad Computer Generated Imagenary eller bara CGI) och dels att lägga ihop filmade bilder med bilder gjorda i datorn, så kallad composite (vilket betyder sammansättning).

Ett mycket bra exempel på både composite (och CGI också för den delen) finns i filmen Independence Day (1996). I en scen hovrar ett rymdskepp över vita huset för att sedan spränga det genom att skicka iväg en blå stråle mot byggnaden.

Sekvensen var gjord enligt composite-tekniken där en avfilmad modell av vita huset sprängdes tillsammans med ett rymdskepp som skapats helt i dator. Slutprodukten blir en mycket realistisk upplevelse med en verklig känsla (om man bortser från UFO:t). Som grädde på moset lades även en förbiflygande helikopter in som sprängdes samtidigt som vita huset. Med andra ord har två filmade bilder kombinerats med en datorgjord.

Sätt betyg

45

5 kommentarer

  1. tigran
    tigran skriver:
    underbar artikell... bravo!
  2. korvis
    Coolt, man fattar nu!!!
  3. En som vill göra specialeffekter och b.l.a trailer
    Tack för den här bra texten! Jag förstår mycket mer nu än innan - har alltid undrat hur dem gjorde i den där filmen "The matrix"!
  4. man
    Vadå "känns verkligt (förutom UFOt??)" ?
    https://www.flashback.org/t1829841
    UFOn är verkliga. Bara det att du kanske inte stött på allt bevis som stödjer det faktumet i media eller film. Men det är en annan story.

    Bra artikel förövrigt.
  5. Salar
    hej behöver man special kamera eller program för den blå eller grön duka?

Skriv kommentar